Videon är inte längre tillgänglig
Vårbudgeten presenterades i april, men decemberöverenskommelsen (DÖ) låg som en våt filt över onsdagens budgetdebatt i riksdagen. Alliansens företrädare var både vältaliga och sakliga i sin kritik, men vad hjälper det då de kommer att släppa fram den rödgröna budgeten i vilket fall som helst?
Saken är förstås den att finansminister Magdalena Andersson (S) mycket väl hade kunnat presentera ungefär samma budget också efter ett eventuellt extra val. Givet opinionsläget är det nämligen sannolikt att valet renderat en riksdag med ungefär samma parlamentariska utseende som den nuvarande. Och då hade de borgerliga kanske stått inför det delikata valet att spräcka den egna Alliansen – eller uppfinna något som i praktiken hade varit en decemberöverenskommelse...
Situationen påvisar hur parlamentariskt osäkra förhållanden som råder, men också att opinionsbildningen både kräver realistiska sannolikhetskalkyler och en god förmåga att kommunicera politiken gentemot de egna väljarna. Vad gäller den senare punkten har Alliansen misslyckats kapitalt.
Den nu föreslagna budgeten har en tydlig vänsterprofil, med totalt sett stora skattehöjningar. Lejonparten återfinns i form av höjda arbetsgivaravgifter för unga. En rent tillväxtfientlig politik, som förstärks ytterligare av bland annat sänkta Rut- och Rot-avdrag och höjda bränsleskatter (anmärkningsvärt nog också biobränslen).
Det har utlovats storsatsningar på allt från vården till skolorna och företagsklimatet. Skolan får en del, äldreomsorgen lite grand och desstuom ska såväl byggstöd som -subventioner öka (om det nu är något att bli glad för). Samtidigt handlar mycket om höjda bidrag, i synnerhet A-kassan. Av exempelvis de så imponerande traineejobben blir det ännu inte mycket. Över huvud taget underpresterar regeringen i det som många inbillade sig skulle vara själva kärnan i Stefan Löfvens linje: en visserligen vänstervriden, men trots allt industrivänlig politik. Företagen ställs definitivt i strykklass i vårbudgeten.
I andra frågor gör ministären Löfven det lätt för sig. De kortsiktiga kostnaderna för ökat flyktingmottagande hanteras på samma sätt som Alliansen plägade göra. Pengarna tas från biståndsbudgeten.
Samtidigt vågar sig Andersson på att göra en relativt optimistisk prognos. Målet om lägst arbetslöshet inom EU 2020 ligger följaktligen kvar, trots att expertis påpekar att lite tyder att målet över huvud taget är inom räckhåll.
Fast 2020 ligger långt bort i Anderssons och Löfvens värld. Kanske tror sig inte statsministern om att sitta kvar då i vilket fall som helst?