Ibland kan verkligheten springa iväg utan att en hinner reagera. De flesta utomstående har nog en ganska positiv uppfattning om Samhall. Som ger funktionsnedsatta en chans till vettig sysselsättning. För det är väl så det fortfarande förhåller sig, eller?
På NT Debatt beskriver krönikören Melinda Kandel en helt annan verklighet. Av ett statligt storföretag med 25.000 anställda, som med allt aggressivare metoder slåss på bland annat städmarknaden. Kandel redogör för omfattande kritik från anställda, vilka utnyttjas som billig arbetskraft när det gäller att vinna lukrativa upphandlingar.
Ord och inga visor, men kritiken är inte ny. Med 6,6 miljarder kronor i årligt statligt stöd – alltså skattefinansierade subventioner – har Samhall redan ett försteg jämfört med vanliga företag på marknaden.
Fast hur pengarna används redovisas inte. Tanken är förstås att bidragen ska gå till verksamhet som gynnar just de funktionsnedsatta som Samhall en gång grundades för att hjälpa. Men också på den punkten finns det anledning att vara kritisk.
Enligt uppgifter i Dagens Industri erbjuder Samhall i allt lägre utsträckning också personer med funktionsnedsättning sysselsättning. Kraven har ökat, vilket ju är precis tvärtom vad som ursprungligen var tänkt. Det är i synnerhet de med riktigt stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden som kan behöva Samhall.
Uppenbarligen skaver det någonstans i de premisser på vilka Samhall i dag arbetar. Statens vinstkrav besvaras genom underfinansierad upphandling, vilken i sin tur möjliggörs av skattesubventioner. Det är förstås rena snurren.
Kandel funderar på om det inte vore idé att frångå vinstkravet – och dessutom omrikta verksamheten till verkstad och industri. Det var ju så det ursprungligen fungerade.
Det är en möjlighet, en annan att helt enkelt lägga ner Samhall och istället ge lönebidrag till personer med funktionsnedsättning på den vanliga marknaden. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Samhall kan nog fortfarande ha en funktion att fylla, men inte i sin nuvarande form.