Vad skulle du göra för att överleva, om krisen kommer till Sverige? Den frågan ställs i Sveriges Televisions dokusåpa ”Nedsläckt land”, som ska fånga effekterna av ett långvarigt strömavbrott.
Den aktuella tv-serien är ett uttryck för den ökade insikten om samhällets bristande krisberedskap. Försvinner strömmen är krisen nära – kommunikationssystem, livsmedelsförsörjning och värmesystem kommer att sluta fungera. Det moderna elektrifierade samhället förlorar sin drivkraft.
Allt oftare hörs också uppmaningar om att vara förberedd om krisen eller kriget kommer. Myndigheterna har uppmanat hushållen att ha förnödenheter för att klara en vecka utan stöd. Och även de privata initiativen blir fler. Den så kallade prepper-rörelsen verkar bara växa.
En ”prepper” är en person som är förberedd på katastrofen och har bunkrat upp med förnödenheter. Men att vara redo för en eventuell kris framstår som dyrt. En genomgång av några svenska internetbutiker för preppers visar att tusenlapparna snabbt går åt för den som vill kunna ladda telefonen med solceller, ha en vevradio och mat i lager. Krisberedskap är inget för den fattige.
Att många hushåll ändå väljer att bunkra upp för att klara en vecka utan att kunna handla mat eller ha tillgång till el är självklart bra. Det är knappast rimligt att staten ska ha beredskap att inom ett par timmars varsel ha en fungerande krisorganisation på plats. Individen har ett eget ansvar.
I ett högskatteland som Sverige väcker dock omfattande krav på individen att klara en krissituation frågor om statens förmåga att leverera. Innan kalla krigets slut var Sverige rustat för att klara en kris.
Beredskapslagren var fulla. Det fanns en färdig plan för att säkra livsmedelsförsörjningen.
Sedan kom idén om historiens slut, efter murens och Warszawapaktens fall. En illusion som nu har skrotats. Problemet är bara att sedan kalla krigets slut har Sverige med imponerande hängivenhet monterat ner det civila och militära försvaret. Och inom den nya, något sömndruckna, totalförsvarsplaneringen verkar lösningen vara att individen ska ta ett mer långtgående eget ansvar.
Visserligen är strategin att folk ska klara sin egen försörjning en längre tid under en kris fullt rimlig. Däremot bör det inte bli en ekonomisk fråga vilka som kan vara förberedda, vilket lär vara fallet i dag.
Att ha mat, vatten och andra förnödenheter bunkrade för en kris kostar mer än många kan skapa utrymme för i budgeten. Dessutom finns det alltid en alternativkostnad för pengarna. Ska barnet få en ny jacka till våren eller ska familjen köpa en veckoranson med soldatens ärtsoppa? Ska paret sätta guldkant på helgen med ett restaurangbesök eller införskaffa en solcellsladdare?
Ska den civila krisberedskapen stärkas lär staten behöva öka incitamenten för medborgarna att förbereda sig för det som framstår som en osannolik händelse. Ett avdrag eller någon typ av skattelättnad kanske kan vara en väg att gå för att det inte ska bli en ekonomisk fråga vem som kan klara en kris.