Ibland kan den svenska debatten vara en enda stor filterbubbla, där politiskt avvikande åsikter avfärdas som extrema utan vidare diskussionen. De som till exempel önskade en mer restriktiv invandringspolitik före flyktingkollapsen 2015, kunde knappast hoppas på en konstruktiv debatt.
Det var inte annorlunda när Fredrik Reinfeldt tyckte att vi borde arbeta till 75. Plötsligen var den annars lagom politiskt korrekte statsministern både hjärtlös och extrem.
Sådana åsikter stör nämligen harmonin, eller möjligen bilden av harmoni, vilket är en grundläggande egenskap för ett konsensussamhälle som det svenska. Den svenska invandringspolitiken fungerade dåligt och pensionssystemet riskerade att urholkas. Men att uttrycka oro offentligt? Nej, fy så hemskt!
Helt annorlunda förhåller det sig nu när (nästan) alla är överens, och då i frågan om reformerat pensionssystem. I går presenterade den så kallade pensionsgruppen sina förslag till reformerat pensionssystem. I denna grupp ingår alla partier utom ytterkantsrörelserna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Därmed upprätthålls konsensus, även om de föreslagna reformerna innebär en radikal uppgörelse med gårdagens sanningar.
Någon höjning av pensionsåldern till 75 år blir det visserligen inte, däremot får alla rätt att arbeta till 69. Det är ändå ett relativt stort steg i rätt riktning.
Samtidigt som alla får möjlighet att jobba längre, höjs också möjligheten att ta ut pension tidigare – från 61 till 64 år – och ingen får ta ut garantipension före 66 (men undantag görs för de som haft ett yrkesverksamt liv om minst 44 år).
I vissa stycke kan sifferexercisen möjligen framstå som svårbegriplig. Varför 64 istället för 65 år eller 69 istället för jämna 70? Men så ser politiska kompromisser ut och i överenskommelsen ingår också ett uppstramat, men bibehållet, premiepensionssystem. Samtidigt höjs grundpensionen, liksom bostadstillägget.
Dagens högsta pensionsålder (67 år) ingick i överenskommelsen för den dåvarande folkpensionen redan 1913. Då såg Sverige helt annorlunda och medellivslängden var 60 år. Även om det funnits anledning att betänka förutsättningarna för de med fysiskt slitsamma yrken också i vår tid, är talet 67 inte heligt. Tvärtom är det märkligt att inte pensionsåldern höjts tidigare.
Särskilt populärt lär väl inte gårdagens överenskommelse bli någonstans, men den är nödvändig och illustrerar samtidigt en betoning av arbetslinjen. En del tidigare invändningar mot höjd pensionsålder har varit berättigade, men det har också funnits välfärdsgnäll där personer i myndig ålder låtit som tonåringar som beklagar sig över läxor och långa skoldagar. Det var inte en sådan mentalitet som byggde Sverige starkt och välmående.