I dag förväntas såväl Gotlands region som Karlshamns kommun formellt stoppa uthyrningen av hamnarna i Slite respektive Karlshamn. Det via Gazprom Kreml-kontrollerade Nord Stream får lägga upp rören för gasledningen på Östersjöns botten någon annanstans, om det går.
Alla vänner av en vettig säkerhetspolitik kan förstås dra en suck av lättnad. Fast hanteringen av frågan duger fortfarande att ifrågasätta. Nu väntade regeringen till sista minuten, innan armarna vreds om på region- och kommunalråd. Eventuellt ”mutades” också desamma genom löften om ekonomisk kompensation.
Man kan tycka att vissa lokalpolitiker reagerat lite väl gottköpsmässigt, fast samtidigt är det faktiskt upp till regeringen att sköta rikets säkerhetspolitik. Men från ministären Löfven har inte signalerna varit entydiga, åtminstone inte förrän de senaste dagarna.
Om UD oroat sig för den ryska reaktionen – något som också kan påverka Sveriges arbete i FN:s säkerhetsråd negativt – var det sena beslutet självklart också sämre än samma beslut tidigare. Nu drabbas Moskva av en prestigeförlust och vi kan lugnt räkna med att Vladimir Putin kommer att slå tillbaka på ett eller annat sätt. Inte militärt men diplomatiskt och kanske också ekonomiskt.
Det har spekulerats i motsättningar mellan UD och försvarsdepartementet, mellan Margot Wallström (S) och Peter Hultqvist (S). Wallström har motarbetat Hultqvist förr, uttryckt sig förringande om upprustningsbehovet och dessutom länge hävdat att gasledningsbygget inte går att stoppa i vilket fall som helst. Sannolikt hade hon helst sett att hamnarna hyrts ut, troligtvis bryr hon sig inte särskilt mycket om Försvarsmaktens varningar i frågan.
Till sist tycks Hultqvist ändå fått sin vilja igenom – den här gången. Men en person saknas i dramat, nämligen huvudpersonen själv. Var har Stefan Löfven hållit hus? Han är som vanligt frånvarande, han verkar inte ha några bestämda åsikter över huvud taget.
Är det uttryck för medveten maktutövning, på samma sätt som exempelvis Ludvig XIV spelade ut sina ministrar mot varandra på tiden det begav sig? Eller är det uttryck för genuin ovilja att välja sida och fatta beslut?
Sverige i dag är inte Frankrike för 300 år sedan och Löfven inte någon kung Sol. Han lyser med svagt sken och förefaller ganska obekväm i rollen som statsminister.