I DN:s serie ”Vägen till Sverige” har turen kommit till svenskarnas inställning till migration och integration. ”Välkomna hit” utropar DN på förstasidan. Men är det verkligen så enkelt?
DN/Ipsos har undersökt attityder till migration och integration. Sex av tio tycker att invandring i huvudsak är bra för Sverige – mot bara tretton procent av motsatt uppfattning. Enkelt, fast ändå komplicerat. Frågan säger nämligen inte mycket vare sig om hur stor invandringen bör/får vara eller huruvida den nuvarande migrationspolitiken är bra eller inte. Det anmärkningsvärda är väl snarare att så många är osäkra eller rentav negativa till invandring över huvud taget.
Då blir frågan om Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar intressantare. 26 procent vill ta emot fler, mot 36 som vill ta emot färre och 33 som tycker dagens nivå är lagom. Den senare gruppens åsikter kommer att avgöra slaget om invandringspolitiken.
Därför blir frågan om integrationen så avgörande.
Och på den punkten är statistiken möjligen något tydligare. Oavsett partitillhörighet, kön, utbildning och inkomst med mera är de flesta överens om att integrationspolitiken fungerar dåligt. Knappast överraskande, men klargörande. Och förvirrande. För att även om det inte överraskar att exempelvis de sverigedemokratiska väljarna är mest missnöjda med integrationen handlar det ändå ”bara” om 85 procent. Vad hade de övriga 15 procenten för anledning att rösta SD i riksdagsvalet?
Det finns fler märkligheter och paradoxer. Valforskning tyder på att främlingsfientligheten minskar, samtidigt som allt fler oroas för att den ökar. Samtidigt som fler än var tredje vill ta emot färre flyktingar så är det faktiskt en siffra som minskat. 1990 ville hela 61 procent ta emot färre flyktingar och för två år sedan var siffran 44 procent.
Risken med mätningar som inte ger entydiga svar, är att statistiken utnyttjas för egen räkning i det politiska spelet. Integrationspolitiken kommer en emellertid inte runt. På den punkten är siffrorna tydliga nog – svenskarna är missnöjda på punkt efter punkt och det går dessutom att ana en slagsida. I kommuner med högt flyktingmottagande är kritiken mot integrationspolitiken som hårdast eftersom bristerna där blir mer uppenbara.
Det kan, i bästa fall, fungera som en varningssignal. Svensken är överlag liberal i migrationsfrågor (eller åtminstone inte främlingsfientlig), men denna attityd är nog avhängig att integrationspolitiken åtgärdas raskt. Skulle detta misslyckas – på grund av högt flyktingtryck och/eller politisk obeslutsamhet – lär det snart leda till ökat stöd för minskat flyktingmottagande. Härvidlag är dessutom de historiska referenserna av begränsat värde eftersom Sverige aldrig över tid tagit emot så många flyktingar som i dag.