Som det går att läsa på nt.se har först Norrköping och nu Valdemarsvik beslutat att inskränka möjligheterna för tillfälligt boende i kommunerna att få hemtjänst utförd. Framför allt handlar det om sommargäster och Söderköping är inne på samma linje, det vill säga att den egna kommunens invånare ska prioriteras.
Till synes självklara beslut i dessa coronatider, när hemtjänsten är pressad nog som den är av smittspridningen. Men likväl sannolikt också olagliga beslut, eftersom socialtjänstlagen inte medger några undantag. I en färsk dom konstaterar förvaltningsrätten i Göteborg att Falkenbergs kommun bröt mot lagen när den försökte upphäva rätten till hemtjänst och annan omsorg för tillfälligt boende i kommunen. Beslutet upphävs därför och skulle kommunen ändå försöka tillämpa detsamma kan det få allvarliga konsekvenser.
Enligt en tidigare enkät genomförd av TT hävdade närmare 50 kommuner att de inte kommer att kunna erbjuda tillfälligt boende hemtjänst och skulle, om policyn förverkligas, göra sig skyldiga till lagbrott. I de flesta fall handlar det om små kommuner vilka redan tidigare har att hantera en besvärlig situation, i synnerhet vad gäller personalbrist inom hemtjänsten.
Falkenberg kan visserligen överklaga domen (vilken dessutom inte är självklart prejudicerande), men lagstiftningen är sannolikt ändå ganska tydlig. Därför har Sveriges kommuner och regioner (SKR) begärt en ändring i socialtjänstlagen under den pågående krisen, men socialminister Lena Hallengren (S) tvärvägrar – utan att vidare motivera sitt ställningstagande.
Det är inte annat än hänsynslöst! Men skyll inte bara på Hallengren, som ständigt får fronta kritik i pandemihanteringen medan andra statsråd håller sig undan. Socialministern hänvisar förvisso till Folkhälsomyndighetens rekommendationer, men det är i sammanhanget bara fegt för hemtjänstens arbetssituation ligger förstås långt utanför myndighetens kompetensområde.
Den stora frågan är istället vad Stefan Löfven gör. Han älskar att selektivt uppträda som lite landsfaderlig statsminister i retoriskt oklanderliga men innehållsmässigt tomma framträdanden, samtidigt som han lika troget undviker besvärliga frågor och kritik. Hur vill han lösa kommunernas dilemma? Det räcker inte längre att påpeka vikten av god handhygien!