Förra tisdagen utsattes en videobutik vid Stortorget för skottlossning och bara som genom ett under skadades inte någon. Och i helgen smällde det igen, på en svartklubb vid Hells Angels lokaler på Stockholmsvägen – två gånger dessutom. En person skadades och Nationella insatsstyrkan kallades in. 18 personer greps, elva av dessa sitter i skrivande stund anhållna.
Naturligtvis är våldsdåden fortfarande ett stort samtalsämne. Men vi har kanske börjat vänja oss. Att Nationella insatsstyrkan kallas in hör visserligen inte till vanligheterna, men skottlossning inträffar lite då och då.
Tillvänjningseffekten påvisar att samhället hittills inte lyckats få grepp om den grova brottsligheten i Norrköping och att densamma ofta är organiserad förvånar inte. Situationen känns igen från en del andra platser i Sverige. När den organiserade kriminaliteten började uppmärksammas på allvar för några år sedan bagatelliserades densamma nästan. Att det skulle finnas maffia i Sverige, nej har man hört något så dumt!
Våldet på öppen gata påvisar visserligen att det – med maffiatermer – råder ”krig”. På sätt och vis är det bättre än fred, eftersom det senare tillståndet uppstår när ”marknaden” stabiliserats och olika gängkonstellationer delat upp intresseområden mellan sig. Samtidigt påvisar detta krig att brottslingarna vågar ta för sig och att ribban för att exempelvis använda skjutvapen har sänkts.
Kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) är oroad och upprörd, han påpekar också att vi alla har ett ansvar för att stoppa denna kriminalitet. Det är naturligtvis rätt, men vad mer kan gemene man göra annat än att exempelvis undvika att köpa smuggelsprit eller ringa SOS Alarm när det (bokstavligen) smäller? Samtidigt har vi alla också betalt skatt för att polisen ska skydda oss – det är en grundläggande uppgift för staten. Om medborgare uppfattar att det inte händer något kommer också respekten för rättssamhället att sjunka.
Som av en tillfällighet krävde rikspolischefen Dan Eliasson på DN Debatt i går ökade resurser och möjlighet att kunna anställa fler poliser.
Motiveringen var bland annat att kampen mot organiserad brottslighet är mycket krävande. I det har han rätt, samtidigt som det är anmärkningsvärt hur slät han är gentemot den egna omorganisationen – som stundtals blivit hårt kritiserad på gräsrotsnivå. Omorganisationer kan ofta vara påfrestande och leda till oförutsedda, negativa effekter, och är under alla omständigheter svåra att avbryta. Men man kan vara lyhörd för kritiken trots det.