En färsk analys från Skolinspektionen visar att många elever hade kunnat lämna skolan med högre kunskaper, bättre rustade inför livet. Det är givetvis allt annat än en nyhet. Den enda alternativa förklaringen till de sjunkande kunskaperna skulle vara att svenska barn på en generation blivit markant mycket dummare, och så farliga för intellektet är nog inte ens tv-spel.
Nyheten är snarare att problemet uppmärksammas. I Skolinspektionens enkät svarade över en tredjedel av eleverna att de får för lite utmanande uppgifter i skolan – och det är bara de elever som själva vet om att deras potential är högre än skolans ribba. Andra kanske aldrig ens får upptäcka det. Det är ett enormt svek mot eleverna.
Vid besök på skolor har det visat sig att elever som snabbt blivit klara med uppgifter har tvingats vänta in resten av klassen innan de fått gå vidare. Elever som har lätt för sig och är välanpassade prioriteras bort till förmån för sina stökiga, mindre studieintresserade klasskamrater. Det går inte att tillgodose allas behov samtidigt, så undervisningen läggs på medelnivå enligt ett ”one size fits all”-koncept som knappt är värdigt tubsockor.
Det finns två förklaringar som i mångt och mycket hänger ihop. Till att börja med är läraryrket underbemannat, överansträngt och präglat av dåliga arbetsvillkor. Svindlande 20 procent av nyutexaminerade lärare lämnar yrket inom ett år baserat på SCB-statistik från 1995–2010, och enligt en ny studie från Linnéuniversitetet är just arbetssituationen ofta droppen som får bägaren att rinna över. Ulla-Karin Nordänger, docent i utbildningsvetenskap, påpekar att förväntningarna på yrket ofta är surrealistiska. ”Eftersom de gått själva i skolan kanske de skulle ha förstått att de inte har så mycket handlingsfrihet i arbetet.”
En studie från Skolverket 2014 visade dessutom att lärarna, trots att de i snitt arbetar mer än heltid, bara hinner lägga en tiondel av sin tid på att planera lektioner och en tredjedel på undervisning. Hur ska en nybliven lärare först hinna hantera ett berg av administration, och sedan tillgodose allas behov, från den ointresserade skolkarens till den flitiga elevens längst fram i klassrummet?
Den andra förklaringen är den svenska skolans närmast instinktiva rädsla för att utmana sina elever. Oron för att ”sätta för mycket press” på barnen slår över i att det ses som riskabelt att över huvud taget utmana dem, som om de vore för bräckliga och ömtåliga för att kunna hantera en motgång. Det ligger bland annat bakom betygsfobin och föreställningen att det är ”taskigt” att dela ut betyg eftersom det indikerar att alla barn inte är exakt lika bra på precis allt.
I verkligheten är barn självklart inte identiska. Däremot är alla bra på något. Vill man bygga upp deras kunskap och självförtroende görs det inte genom att signalera att de inte klarar av utmaningar, utan genom att ge dem den inspirerande känslan av att klara av något svårt. I utbyte mot all tid eleverna tillbringar där är skolan skyldig dem det. I stället sviker den eleverna. Den ständiga oron för att barnen inte ska kunna hantera en utmanande uppgift innebär skolan i princip är rädd för att göra sitt jobb.