Att Sveriges artilleri är stationerat i Boden är ett problem om någon annan del av landet än Norrbotten angrips. Behövs det en långskjutande artilleripjäs på gräsmattan utanför Norrköpings Tidningars redaktion på Risängen blir resan från garnisonsgrindarna i Boden nästan 109 mil, om de väljer E4:an. Till Malmö är det ytterligare 45 motorvägsmil.
När försvarsförmågan i det här fallet redovisas är det lätt att det låter skämtsamt. Samtidigt är det djup problematiskt. Militära förband utan understöd av artilleri är sårbara.
Situationen är talande för vad underfinansieringen har gjort med det svenska försvaret. För att spara fullföljs inte redan gjorda investeringar. Det leder till att delar av den förväntade effekten av bra satsningar uteblir.
När det saknas kvalificerade artilleriresurser i södra Sverige blir investeringar här något som inte stärker försvarsförmågan till den grad det är möjligt. Det är som att klä en riddare i rustning utan att ge honom varken svärd eller häst. Att öka resurserna till artilleriet skulle därför vara en god satsning.
Med den bakgrunden framstår det som en jackpott att det snart finns två dussin fabriksnya artilleripjäser över.
Artillerisystem Archer från BAE Systems Bofors skulle egentligen ha börjat levereras år 2011, men försenades. Sverige och Norge hade vardera beställt 24 pjäser i en affär som Försvarets materielverk skrivit under. Men Norge lämnade affären år 2013. Nu verkar det som att Sverige få betala alla 48 pjäser, då de norska inte har gått att sälja vidare. Att bryta kontraktet är otänkbart.
Den berättigade frågan till försvarsminister Peter Hultqvist (S) är i det här läget vad som händer med de norska artilleripjäserna. En undran som kan besvaras redan under veckan då försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) tar upp det i en interpellation i riksdagen.
Enligt uppgifter till Svenska Dagbladet (29/8) vill försvarsministern placera pjäserna i svenska förband, något som skulle öka försvarsförmågan. Samtidigt anges det att en förstärkning möts av internt motstånd och att det saknas finansiering. Enligt Widman kostar det årligen en halv miljard om pjäserna ska bemannas på förbanden.
Alternativet till att tillföra resurserna som krävs är att rea ut Archerpjäserna till en utländsk köpare eller köra artilleriet till skroten medan lukten från fabriken ännu finns kvar i sätena.
Fabriksnytt artilleri ska inte skrotas för att bli reservdelar eller säljas ut, det är ett respektlöst slöseri med skattebetalarnas pengar. Småsnålhet slänger pengar i sjön. Särskilt dåligt framstår alternativet när Försvarsmakten egentligen är i behov av långt fler artilleripjäser än de 24 som nu finns tillgängliga.
De ökade försvarspolitiska ambitionerna bör följas av resurserna för att klara målen. Ska försvaret av Gotlands framstå som trovärdigt behövs artilleri samt luftvärn på ön.
Om försvarsförmågan ska höjas behövs det kvalificerade artilleriresurser förr eller senare. Att ens överväga att skicka 24 toppmoderna Archerpjäser till skroten är häpnadsväckande.