Under flyktingkrisen har möjligheten att tvinga kommuner till större mottagande länge aktualiseras och ser nu också ut att bli verklighet. Kanske finns det en psykologisk poäng bakom solidarisk fördelning. Fast så kommer inte att bli fallet. Snarare tvärtom.
Så handlar inte heller just den frågan i grund och botten om att lösa några flyktingproblem, utan att – i den politiska vänsterns ögon – ”bestraffa” ett mindre antal småkommuner som i dag tar emot färre flyktingar än vad de borde göra i förhållande till sin befolkning, trots att det ofta handlar om ganska välmående kommuner. Och vanligtvis borgerligt styrda, vilket förstås är hela vänsterpoängen.
Ingen ska emellertid inbilla sig att Danderyd eller Vellinge kan lösa flyktingfrågan.
Dels innebär en anvisad kommun inte nödvändigtvis att alla nyanlända flyttar just dit, kan de ordna eget boende får de. Dels handlar det i ovanstående fall med ”rika” småkommuner bara om några tusen platser i hela landet – närmast en bagatell när Sverige står inför ett mottagande på upp till 190 000 asylsökande.
I Östergötland utgörs en svår ”syndare” till exempel av Söderköping som (baserat på förra årets mottagning) borde ta emot dubbelt så många flyktingar. Baserat på halvårsbasis handlar det om arton personer (NT 18/9).
Flyktingkrisen kan bara lösas genom att de större kommunerna tar emot betydligt fler än i dag. Framför allt handlar det om Stockholm, som utifrån rättviseargumentationen borde ta emot betydligt fler asylsökande. Här i Östergötland är det i praktiken långt allvarligare att Linköping inte fyller sin kvot, än att inte heller Söderköping gör det. Linköping tog emot 160 nyanlända, som fått kommunplacering, det första halvåret 2015. Rent proporitionellt borde det varit 379.
Norrköping har hittills däremot tagit emot något fler nyanlända än genomsnittsbehovet i proportion till befolkningen. I Östergötland har framför allt Valdemarsvik tagit ett enormt ansvar – men klarar nu inte mycket mer. Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 3/11 är det emelelrtid framför allt ensamkommande så kallade flyktingbarn som pressar kommunen. I värsta fall har Valdemarsvik tvingats placera pesoner utanför kommunen, men tvingas ändå stå för kostnaderna som då riskerar att bli större än det statliga bidraget.
Situationen är typisk. Fattiga, små landsbygdskommuner lockas av statliga bidrag och har ofta haft relativt många lediga bostäder. Också dessa platser håller emellertid på att fyllas och framför allt finns det ingen arbetsmarknad som kan suga upp flyktingströmmen. Därtill ska läggas de långsiktiga ekonomiska problemen i form av exempelvis ökade kostnader för skolgång.
I brist på politiska signaler gör Migrationsverket så gott det kan, men att ”dumpa” frågan i famnen på småkommuner som Valdemarsvik löser ingenting. Vellinge, Hammarö eller för den delen Söderköping kan inte heller lösa flyktingkrisen.