Mordet i Almedalen har återigen aktualiserats. Nya uppgifter om det hemska dåd som släckte Ing-Marie Wieselgrens liv har uppkommit, och det har visat sig att en annan av mördarens måltavlor var Centerledaren Annie Lööf. Det är skakande och oroande, ett slag i demokratins hjärta. Och – tydligen – något man kan drämma i huvudet på Sverigedemokraterna, om man ska döma av utrikesminister Ann Linde.
Ann Linde hävdar på Twitter att SD och den SD-anstrukna youtubekanalen Riks har drivit på hatet mot Annie Lööf och utmålat henne som en demon. Detta ska i sin tur ha hjälpt mördaren att begå sina terrorbrott. Det är anmärkningsvärda anklagelser av flera anledningar.
För det första så är det skandalöst att ett mord av detta slag används i sådant billigt syfte. Ing-Marie Wieselgren dödades i egenskap av en representant för den demokrati som terroristen föraktar. Annie Lööf skulle ha mördats av samma anledning, om terroristen hade lyckats slutföra sin plan. Det är ett dåd i liknande proportioner som mordet på Anna Lindh. Offret och de potentiella offren förtjänar bättre än att användas som en billig rekvisita i en synnerligen smutsig och desperat valrörelse.
För det andra så Socialdemokraterna knappast änglar själva i sin retorik. När var senast som någon från S eller något S-anstruket organ talade i närmast groteska termer om exempelvis Ebba Busch? Finns där inget ansvar över att värna den goda politiska tonen, och att se till att man inte ”utmålar Busch som en demon”? Med denna logik så utgör deras kommunikation en konkret risk för Busch.
Så är det givetvis inte. Terrorister kommer att begå sina vansinnesdåd alldeles oavsett den politiska tonen. De motiveras av andra faktorer än hur välvårdad dialogen mellan demokratiska motståndare är. Ann Lindes anklagelse mot SD – att de skulle vara ansvariga för något sådant – är därför oseriöst. Men om man ska ta Ann Lindes anklagelser på allvar så måste man också städa framför egen dörr och inse att sättet som vänsterblocket kommunicerar kring högern är minst lika hårt som vice versa.
Eftersom Socialdemokraterna och deras vänner aldrig verkar ha funderat själva på sin ton och att moderera sina anklagelser gentemot sina motståndare så får man utgå ifrån att det inte är någon genuin oro som Ann Linde ger uttryck för, utan snarare ren opportunism av ett synnerligen smutsigt slag. Ing-Marie Wieselgren förtjänar bättre än så. Annie Lööf förtjänar också bättre än så. Och demokratin förtjänar faktiskt bättre än så.