Nästan tjugo procent av eleverna på Ramunderskolan i Söderköping gick ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. De är alltså underkända i ett eller flera grundämnen och/eller minst hälften av alla ämnen.
Det går att förstå om kommunens barn- och utbildningschef Anders Palmgren är bedrövad. Ändå skulle han lika gärna kunnat vara relativt nöjd! Med betoning på relativt.
Jämfört med många andra svenska kommuner sticker nämligen inte Söderköping ut på något särskilt sätt. Det är så här det ofta ser ut. I Östergötland är det rentav bara tre kommuner som kan notera bättre resultat (såväl Norrköping som Linköping gör sämre ifrån sig).
När frågan om vad som ska göras debatteras på nationell nivå dyker då förslaget att helt enkelt slopa betyget F emellanåt upp. Ja, det är ju praktiskt – om det inte finns något betyg för underkänt blir ju inte heller några elever underkända! Fast som alla förstår är det egentligen bara uttryck för låtsaspolitik. Det verkliga problemet med elever utan tillräckliga grundkunskaper kvarstår ju. Redan i dag hoppar många (då nätt och jämnt godkända i grundskolan) av gymnasiet, helt enkelt eftersom de inte har förutsättningarna att ta till sig undervisningen. De lär inte bli färre om F försvinner.
Samtidigt pågår utredningen om ett helt nytt betygssystem – om man så vill en sorts omorganisering på utbildningspolitisk nivå, som våra makthavare med jämna mellanrum brukar tillgripa. Nu ska eventuellt ett tiogradigt betygssystem införas, vilket visserligen inte behöver vara dåligt i sig. Särskilt klok är tanken om betygskalibrering på nationell nivå, för att minska risken för betygsinflation och stärka likvärdigheten.
Om vi förstår saken rätt kommer då betygen 1-3 att motsvara underkänt, fast bara i relativ mening. En sammanvägning av betygen ska göras, så att även elever med i praktiken underkända betyg ska kunna söka till gymnasiet – åtminstone till vissa program.
Tja, vad är då vitsen med exempelvis all diskussion om hur viktigt det är att vara godkänd i åtminstone kärnämnena?
Vi går som katten runt het gröt, utan att riktigt våga erkänna grundproblemet – att många elever helt enkelt saknar förutsättningar att klara många gymnasieutbildningar, i synnerhet i den mån dessa ska vara högskolemeriterande. Orsakerna kan vi diskutera och härvidlag har för övrigt Palmgren en viktig poäng, när han varnar för att skolorna kanske gör för mycket. Skolan ska ägna sig åt utbildning, inte alla lösa andra samhällsproblem kopplade till ungdomar.
Under alla omständigheter ska vi inte inbilla oss att nya betygssystem löser många av anledningarna till svagpresterande elever. Hur goda intentionerna än skulle vara.