I Visby hamn drog Gudrun Schyman för sex år sedan fram grillen och tände på. Inom loppet av några minuter hade hon bränt upp 100 000 kronor i sedlar. Aktioner av den typen är vad som krävs för att höras och få publicitet under politikens motsvarighet till Bråvalla festival - Almedalen. Hur ett budskap ska nå ut genom politiekerveckans brus är något som reklammakare ägnar otaliga timmar åt.
I kraft av sitt ämbete har vissa personer inte samma bekymmer, de hörs ändå.
När Socialdemokraternas dag inleddes var namnet på de ”hetaste i Almedalen” inte särskilt oväntat statsminister Stefan Löfven (S) och inrikesminister Anders Ygeman (S). Statsrådsstolarna de sitter på gör att de automatiskt har mikrofonerna och kamerorna som andra eftertraktar riktade mot sig.
Men i stället för att lägga tyngden på att leverera tydliga budskap under morgonens intervjuer gick tid till att diskutera hur statsministern och inrikesministern pratar. Hur företrädarna för Sveriges nu regeringsbärande parti kommunicerar blev viktigare än politiken de driver i en allt oroligare verklighet.
För Anders Ygeman var pratet dock positivt. När TT (5/7) undrade varför han går hem hos svenska folket svarade han: ”Svenskarna gillar politiker som talar långsamt och käkar gröt.”
Statsminister Stefan Löfven upplevde det motsatta. I Sveriges Radio P1 (5/7) fick han frågan om han någon gång arbetat med presentationsteknik, eftersom att kritik riktats mot att han uttrycker sig svårbegripligt och har problem att formulera sig. Några av statsministerns uttalanden har i sin enkelhet och på grund av återupprepningar blivit till moderna klassiker. Tänk: ”Det är inte okej” och ”samlad bedömning”.
Med lite hjälp blev Löfvens försvar i radion att kritiken nog är ett uttryck för klassförakt.
Det svaret är lite väl enkelt och riktar uppmärksamheten fel. En klassanalys av debatten tjänar i ärlighetens namn inget till. Efter den fortsätter statsministern att i pressade situationer bygga svar på cirkelresonemang som innan.
Frågan om hur en person talar blir av uppenbara skäl ofta personlig. Med lite distans framträder dock en annan bild.
Kampen om uppmärksamheten i Almedalen är ett uttryck för hur kommunikativt slipad politikersfären och dess omgivning är. När statsministern dagar innan det politiska sommarlovet tvingas sitta i nationell radio och förklara varför han pratar obegripligt är det ett misslyckande för regeringskansliet och partiorganisationen, som båda sysselsätter mängder av kommunikatörer. Pressekreterare och partistrateger bör gråta sig till sömns.
Stefan Löfven slår själv undan den språkliga kritiken med att: ”Jag vet mycket väl vad jag vill. Jag är mycket bestämd på vilken riktning Sverige ska ta.”
Oavsett vilken värdering som görs av hans riktning för Sverige går det inte att låta bli att undra. Om nu chefen för en regering som gjort sig känd för att agera i elfte timmen faktiskt har en plan, varför kan ingen skriva vettiga talepunkter åt honom?