Staten agerar som en bad boy

Statsminister Stefan Löfven (S).

Statsminister Stefan Löfven (S).

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2016-09-30 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Att politikerna måste agera är en uppmaning som kan höras om vitt skilda saker.

I dagligt tal är det lätt att klumpa ihop kommunerna, regionerna och staten till en enda massa – politikerna eller utförare i form av myndigheter. Det är en vardaglig hantering som har en poäng, ytterst styrs kommunerna, regionerna och staten av politiker från samma partier.

Men mellan de olika instanserna finns det en rangordning som efter migrationskrisen har blivit än mer tydlig. Den ger sig uttryck i att vissa ansvariga politiska nivåer kan skjuta i från sig problemen och lägga dem på någon annans skrivbord.

Ett praktexempel på det är att staten är skyldig svenska kommuner 20 miljarder kronor, enligt Ekonomistyrningsverkets granskning av Migrationsverkets delårsrapport. Skulderna avser främst kostnader för placeringen av ensamkommande flyktingbarn. Norrköping väntar på 42 miljoner kronor.

Och väntan på ersättning kan bli lång. Vissa kommuner har tvingats ta lån för att klara av de löpande kostnaderna när staten inte betalar. I sammanhanget framstår staten som en riktig buse, amerikanerna skulle kunna kalla den svenska staten för en bad boy.

Bilden blir inte heller bättre av att statsminister Stefan Löfven (S) under regeringsförklaringen slog på den stora marknadsföringstrumman när han talade om att tio miljarder kronor går till kommunerna i ett stödpaket kopplat till migrationen. Det är hälften så mycket som staten är skyldig kommunerna.

En skämtsam och någorlunda sanningsenlig devis när det gäller lån säger att en liten skuld är låntagarens problem, stora skulder är bankens problem.

Situationen är egentligen liknande i Myndighetssverige. Kommunerna som i de flesta fall är utförare av nationella beslut kan inte göra mycket mer än att vänta.

Under tiden påbörjas hanteringen av ett berg av papper. Det lär ta år att reda ut alla utlägg, transaktioner, ansökningar och skulder som bara inträffade när trycket var som högst på kommunerna och andra berörda myndigheter. Vilka de ekonomiska konsekvenserna av de uteblivna betalningarna från staten blir återstår att se, troligen innebär det att många kommuner får ett kraftigt begränsat handlingsutrymme i budgeterna.

När uppmaningen att politiker måste göra något hörs framöver kan glappet mellan kommunerna, regionerna och staten ha blivit än större. Kommunerna kan i många fall ha förlorat sitt ekonomiska handlingsutrymme då staten dröjer och inte hinner med utbetalningar. Satsningar lär bli ovanligare, i alla fall lokalt.

I stället blir det fortsättningsvis rikspolitikerna och regeringen som kan presentera statliga satsningar på kommunerna, som egentligen bara väntar på att staten ska betala lånen.

Kommunens fördelning av egna medel kan därför delvis ersättas av öronmärkta statliga pengar. Det riskerar att leda till en ökad central styrning.