Inte bara vänsterregeringar kan konsten att sätta sprätt på skattebetalarnas pengar. Följaktligen hann ministären Reinfeldt införa något som hurtfriskt kallades fritidspeng och som skulle delas ut som ett extra fritidsbidrag till familjer med försörjningsstöd. Härvidlag kan medierna ha spelat med, för nog har vi sett diverse snyftreportage genom åren med ledsna barn som inte har råd med samma fritidssysselsättningar som kamraterna.
Förra året delades drygt 40 miljoner kronor ut till kommunerna och i år har den summan fördubblats. Därefter är det slut ”eftersom reformen infördes av den förra regeringen”, som Sveriges television intressant nog uttrycker det på sin hemsida. Som om det skulle vara en självklarhet att det som en borgerlig regering infört måste avskaffas.
I just detta fallet gör visserligen ministären Löfven rätt. Pengarna har varit bortkastade – i dubbel mening.
Först och främst har, enligt Socialstyrelsens enkätundersökning, mindre än två miljoner faktiskt delats ut till behövande! ”Vi är förundrade” säger en chef på socialförvaltningen i Haninge. Det är möjligt att få känt till att fritidspengen ens existerat. Fast under alla omständigheter måste behovet varit långt mindre än vad makthavarna i sin välvilja inbillat sig. Så kan det gå när politiker vill framstå som snälla.
Nå, kan vän av ordning anta, en sparad slant är lika god som en tjänad. Fast så är det inte, för något återbetalningskrav finns i praktiken inte. Kommunerna kan använda pengarna till vad de vill. Det bästa vore naturligtvis om dessa kommuner betalade tillbaka pengarna till skattebetalarna, till exempel genom att sänka skatten, fast det är nog att hoppas på för mycket.
Innevarande år har alltså 80 miljoner betalats ut eller kommer att betalas ut. Eller rättare sagt sannolikt inte... Och eftersom fritidspengen nu försvinner upphör också kravet på uppföljning. Vi kommer förmodligen aldrig att få reda på vart pengarna egentligen tog vägen.
Begreppet skandal är slitet, men passar bra denna gång. Staten bör inte betala ut en krona i riktade bidrag utan uppföljning och åtföljande återbetalningskrav om pengarna inte används på rätt sätt. Den viktigaste lärdomen är dock att det räcker med så kallade bidragsreformer nu. I sammanhanget är det anmärkningsvärt att remissinstanserna Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Socialstyrelsen kritiserat regeringens avveckling av fritidspengen.
De politiker som däremot vågar motsätta sig nya stödformer är inte hjärtlösa – utan klarsynta.