Regeringens vårbudget vann till sist riksdagsvoteringen! Denna, under andra omständigheter självklara, utgång var som bekant inte given. In i det sista var det oklart huruvida den politiska vilden Amineh Kakabaveh skulle lägga ned sin röst eller inte. Om hon gjort det hade lotten fått avgöra frågan, för första gången sedan den genom historien ofta förlöjligade så kallade lotteririksdagen 1973-76.
Den gången utnyttjade den dåvarande statsministern Olof Palme en lucka i författningen som möjliggjorde för honom att sitta kvar, trots att han alltså inte hade en given majoritet bakom sig efter riksdagsvalet -73. Det var ovärdigt i sig, men inte oväntat givet den traditionella socialdemokratiska makthungern. Samma makthunger som gjort att först Stefan Löfven och nu Magdalena Andersson gör allt för att sitta kvar på statsministertaburetten. Även om regeringen riskerar att förlora också tunga voteringar i riksdagen.
Därför är en aktuell opinionsundersökning från Ipsos glädjande. Enligt densamma leder det blågula blocket (KD, L, M och SD) över det rödgröna (C, MP, S och V) och hade siffrorna varit ett valresultat hade segern varit mycket större än så, för Miljöpartiet hade åkt ur riksdagen.
Ytterligare ett rödgrönt parti – Centern – har sviktande väljarstöd, medan utvecklingen pekar i motsatt riktning för Liberalerna. Den omedelbara risken för att åka ur riksdagen torde ha undanröjts.
Att rödgröna och blågula partier bråkat med varandra under mandatperioden är förstås inte märkligt, däremot hur dålig sammanhållningen är på rödgrön sida. Annie Lööf vill helst inte ha mer med Nooshi Dadgostar än Jimmie Åkesson att göra, medan Dadgostar företräder ett parti som numera (till skillnad från under den gamla onda kommunisttiden) är beredd att fälla en socialdemokratisk regering. Samtidigt som de gröna språkrören först gjort mandatperioden eländig för Socialdemokraterna och därefter med närmast barnslig irritation hoppade av regeringssamarbetet.
Det är nästan så att man kan tycka synd om Andersson, men bara nästan. För när allt kommer omkring uppfyller hon det viktigaste kravet för varje socialdemokratisk statsminister – att behålla makten till nära på vilket pris som helst.
Huruvida man då får igenom sin politik blir mindre viktigt. Onsdagens budgetseger var betydelsefull, men inte avgörande. Regeringen hade ju suttit kvar i vilket fall som helst, även om den tvingats regera på andras politik.
Därför ser svensk politik ut som den gör just nu. Nog borde Sverige kunna bättre än så?