Ännu en junimånad och således ännu en debatt om de glada och ofta lite lätt berusade gymnasiestudenter som viftar med utländska flaggor. Likt många andra återkommande debatter handlar den om Sveriges bristande "integration". Men är det verkligen integration som efterfrågas när man vill förvägra studenter att signalera stolthet över deras härkomst?
Kritiker till flaggviftandet menar att studenternas utländska flaggor är ett avståndstagande från Sverige. Man menar att det är respektlöst eller otacksamt eftersom det är Sverige som möjliggjort och finansierat deras utbildning. Denna annars rätt så harmlösa företeelse blir således ett kvitto på att svensk migrations- och integrationspolitik inte fungerar.
Men att svensk migrationspolitik inte fungerat under lång tid är vid detta lag uppenbart och är inget man bör belasta enskilda studenter för. Det är däremot intressant att flaggornas vara eller icke-vara anses vara integrationspolitik. Konceptet integration handlar ju om att möjliggöra för dubbla identiteter, det vill säga att målbilden är att en invandrare att känna sig svensk samtidigt som man fortfarande kan identifiera sig med sitt hemland. Det finns således inget motsatsförhållande mellan att vifta med exempelvis den bosniska flaggan och på samma gång uppleva sig svensk.
Detta problem blir symptomatiskt för Sveriges integrationsproblem. Det är ett återkommande velande gällande vad som faktiskt efterfrågas, och en rädsla för att tala klarspråk. Det vill säga att det är relativt få som faktiskt vill ha integration, oavsett om det rör sig om de invandrare som ska integreras eller Majoritetssverige som behöver integrera de nyanlända. Att kritisera flaggviftandet måste istället ses som ett krav på assimilation, alltså en förväntan om att de som kommit till Sverige helt ska anpassa sig efter Majoritetssveriges seder och kultur.
Men om det är vad som faktiskt efterfrågas måste det sägas rakt ut. Det är orimligt att förvänta sig någon slags assimilation när man ständigt signalerar att det är bra att behålla det gamla arvet, oavsett om det handlar om hemspråksundervisning eller finansiering av olika minoritetsföreningar.
Innan Sverige kräver förändringar från de nyanlända måste vi faktiskt bestämma oss för vad vi själva vill åstadkomma och sedan kommunicera det tydligt. Är fullständig assimilering verkligen det outtalade målet? För just nu verkar det mest småsint och ogint att skälla på studenter som antagligen bara vill göra deras utlandsfödda föräldrar lite extra stolta.