Det finns mycket bra i budgeten. Till exempel skrotas elbilspremien som var ett alldeles för dyrt sätt att uppnå utsläppsminskningar. Många bilar som subventionerats med svenska skattekronor har dessutom sålts direkt vidare till utländska köpare. Och att tvinga de som själva inte har råd med elbil sponsra rikas inköp av sådana är usel politik.
Det går att ha synpunkter på att regeringen gör likadant som med höghastighetstågen, och väntar till in i det sista med att delge sina planer. Å andra sidan måste sådana förändringar för att inte öka missbruket ännu mer ske med kort varsel. Något inte minst tisdagens rusning efter elbilar visade. Rusningen avslöjar dock varför bonusen måste avskaffas. De som kan köpa ny bil över disk behöver ingen bonus. Det största problemet är alltjämt att staten ägnar sig åt marknadsstörande åtgärder.
Däremot är det inte rimligt att regeringen behåller malusdelen, alltså straffskatten på bensin- och dieselbilar. I synnerhet inte då bonus malus var tänkt att vara självfinansierande. De pengar som drogs in på straffskatter på fossila bilar skulle gå till att subventionera elbilar. Nu stryker regeringen sin utgift men behåller intäkten. Vi får hoppas att detta beror på att beslutet om skrotad malus fattas via annat än budgetpropositionen. För de bilarna behövs, vilket inte minst syns på hur begagnatpriserna på pickuper rusat på grund av att nya är för dyra att äga.
Högkostnadsskyddet för el som utlovades vara på plats första november uteblir. I stället får elkonsumenter i prisområde tre och fyra tillbaka 50 respektive 79 öre per kilowattimme för den el som förbrukats från oktober i fjol till och med oktober i år. Alltså långt ifrån vad som lovats.
Även de utlovade snabba och stora prislättnaderna på fordonsbränsle uteblir. De fem till nio kronor i sänkning partierna pratade om innan valet blir nu 14 respektive 41 öre för bensin och diesel. Givet utfästelserna under valrörelsen och energiprisernas betydelse för valresultatet är det anmärkningsvärt att regeringen sviker just här. En svekdebatt är svår att undvika. Utom för Liberalerna.
Samtidigt kan regeringen inte genomföra alla sina vallöften. När 79 respektive 50 öre per kilowattimme under ett år motsvarar 55 miljarder kronor blir det tydligt hur kostsamt det varit för Sverige att ha Miljöpartiet i regering. Statsfinanserna medger helt enkelt inte ett pristak. Likadant är det med bränslepriserna. Kronans låga värde gentemot dollarn försvårar riktigt stora prissänkningar.
Det här är dock något regeringen pedagogiskt måste förklara. Regeringen behöver också anstränga sig långt mer än vad budgetpropositionen antyder. Bland annat med sänkta skatter på energi, omedelbart sänkt reduktionsplikt och kompensation till nätägarna för politiskt uppkomna kostnader. När hushåll och företag kämpar behöver regeringen också göra det.