Trion Löfven, Lööf och Lövin sprack i förtid, ja Björklund var ju också med på ett hörn. I går meddelade Annie Lööf att hon och Centerpartiet kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Efter sedvanlig tvekan bestämde sig Jan Björklund för detsamma.
Det var egentligen ganska självklart, givet hur arrogant Stefan Löfven uppenbarligen bemött Lööfs visserligen relativt radikala krav. ”De försöker begrava mycket i utredningar och försöker skjuta mycket på framtiden” konstaterade Lööf uppgivet. Ja, så är det säkert. Vi känner igen den närmast standardiserade socialdemokratiska förhandlingstaktiken. Det var den politiken som malde ner Miljöpartiet under den förra mandatperioden.
En liten applåd är hon därmed allt värd, Annie Lööf. Men bara en liten. För dels kunde vem som helst räkna ut att det skulle sluta på det här sättet. Dels är vi nu än en gång tillbaka till ruta ett. Lööf röstade först bort Löfven som statsminister, röstade sedan nej till Ulf Kristersson och ämnar nu göra detsamma också till Löfven. Hur ska hon egentligen ha det?
Fast genom att säga nej och skylla på Löfvens bristande samarbetsförmåga slipper hon åtminstone sitta med Svarte Petter på hand. Det kortet sitter en annan partiledare på, en som förmodligen hoppats på en snygg reträttpost som statsråd i en Löfvenledd regering: Jan Björklund.
Till både hans och Lööfs försvar ska visserligen sägas att Liberalerna och Centern ämnar lägga ner sina röster efter att deras respektive förslag röstats bort i budgetomröstningen. Därmed ser Moderaternas och Kristdemokraternas förslag att gå igenom, eftersom det med Sverigedemokraternas röster är större än den rödgröna vänsterns budget – den socialdemokratiska så kallade övergångsbudgeten.
Löfven riskerar alltså att få styra vidare på högerpolitik – om han mot förmodan skulle sitta kvar som statsminister!
Lööf har nu prövat alla möjliga alternativ, med ständigt lika nedslående resultat. Beroende på hur man ser det har tiden varit väl använd eller slösats bort på meningslösa hugskott. Ytterligare ett alternativ är att pröva Lööf själv som statsminister, även om utgången är tämligen given (och först ska Löfven så att säga röstas bort ännu en gång). Därefter återstår bara att, trots allt, pröva en ministär ledd av Kristersson. Helst med samtliga borgerliga partier medverkande, men om det inte går bara Moderaterna och Kristdemokraterna. Precis som i budgetomröstningen räcker det med att C och L lägger ner sina röster.
Det går att förstå om i synnerhet Lööf är frustrerad för närvarande. Men om Centerledaren menar vad hon säger, och alltså inte vill se ett extra val, bör hon ta ett djupt andetag och släppa fram Kristersson till statsministerposten.