Det krävs inte bara en idé, tajmningen måste vara rätt om den ska slå igenom. Det här samspelet mellan tid och tanke har Socialdemokraterna missat, i alla fall delvis.
Statsminister Stefan Löfven (S) har idén – den svenska modellen. I riksdagens partiledardebatt återkom Löfven till att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Ett begrepp som med tiden verkar svälla allt mer. Allt som är bra får vara en del av statsministerns älsklingsmodell. Underförstått – inget dåligt är med. Och vem vill vara emot det som är bra och för det dåliga?
Den svenska modellen har dock ytterligare en fiffig funktion. Socialdemokraterna har insett att det saknas en politisk berättelse för Sverige.
De lärde kan tvista om politiska berättelser är något som egentligen uppstår i efterhand, då historien skrivs. Oavsett behövs det en stark berättelse var landet är på väg för att inte historien om vad som har varit men inte längre är ska få dominera. Nostalgin till rekordåren ska inte underskattas och den är i jämförelse med det stora flertalet politiska affischbudskap enklare att relatera till. En tuff motståndare helt enkelt.
Den svenska modellen som berättelse är dock i dagsläget kanske mest lockande för någon som varit aktiv i IF Metall. Särskilt svårt är det att sälja in en modell av en art som egentligen är steg två på den politiska att göra-listan.
Moderaternas lite deppiga vårkampanj fångade i sin enkelhet vad som bör prioriteras först. ”Sverige ska fungera” är steg ett.
På befolkningens behovstrappa är det viktigare att polisen kommer efter ett samtal till SOS än att den svenska modellen exporteras över världen. Och när samhällsfunktioner som fungerade förr krisar är vi tillbaka till att ”det var bättre förr” och populisternas drömlandskap.
I sitt anförande i partiledardebatten beskrev Löfven ett Sverige som för två år sedan präglades av skyhög ungdomsarbetslösheten, skolresultat i fritt fall, bostadsbrist i mer än 180 kommuner, urholkad trygghet i välfärden och ett stort antal socialt utsatta områden. Nu meddelar han att samhället byggs upp igen. Även om han ännu inte är nöjd. Men i ärlighetens namn, låter inte Löfvens beskrivning mer som Sverige år 2016? Under förutsättningen att listan kompletteras med poliskris, enorm integrationsutmaning, en orolig omvärld och en stat som lånar sig igenom en het högkonjunktur.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra uttryckte att hon är mycket orolig över situationen. Förståeligt och sunt. Men vad än oppositionen säger uppfattas det lätt som att regeringsfrågan ligger som en våt filt över diskussionen.
Det gör att Löfven kan fortsätta att putsa på sin svenska modell som på pappret må vara strategiskt smart men uruselt tajmad för dagens Sverige.