På tiden det begav sig gjorde alla unga män, eller i vart fall de flesta, värnplikten. I dag hade många sannolikt ratats. Enligt Pliktverket duger bara en av tre att tas ut till mönstring. Och då är ändå numera också alla unga kvinnor inräknade.
Förklaringen påstås vara både fysiska och psykiska hinder, varför det förs fram önskemål om krav på läkarintyg på allt från diabetes till depressioner och korsbandsskador. Fullt rimligt, men också lite motsägelsefullt.
För samtidigt ställer Försvarsmakten höga krav på de potentiella rekryterna. På listan över oönskade "defekter" kan vi notera narkotikamissbruk och epilepsi, men också astma och nötallergi. Därtill kan också övergående psykiska problem i tidiga tonåren leda till att man aldrig ens kallas till mönstring.
Denna mönstring har alltid varit lite av ett lotteri. Så var det under kalla kriget också. Fast attityden då var ändå en annan. Värnplikten var i grund och botten en skyldighet, men också en rättighet. Ursprungligen sammanfattat i frasen "en man, en röst, ett gevär". Värnplikten var en del av Sveriges demokratisering.
Under det kalla kriget var man dessutom medveten att det inte dög att välja och vraka hur som helst bland rekryterna. Varje man behövdes och inställningen var också att om inte exempelvis den fysiska förmågan var alltför nedsatt fanns det också en plats i Försvarsmakten. Det gällde att utnyttja soldatmaterielet på bästa sättet och inte "kassera" någon i onödan.
I dag är förutsättningarna annorlunda. Och inte. För de höga fysiska och psykiska kraven på mönstring – som förr mest handlade om att ta ut rekryter till vissa specifika tjänster – är samtidigt i sig uttryck för det fredsskadade Sverige. Tragiskt nog dör nämligen människor i krig, medan andra blir skadade. Alla måste successivt ersättas och militära konflikter behöver inte alls vara över på några veckor. Ukraina är en påminnelse om krigets realiteter. Även utan skador och död finns ett behov av ständig rotation vid fronten.
Då kan man inte kosta på sig orimliga krav, trots att det även med ökat värnpliktsuttag ändå handlar om en försvarsmakt långt mindre än kalla krigets. Att ställa krav på läkarintyg för olika åkommor på rekryter som till sist ändå underkänns i mönstringen av olika skäl ger uttryck för en motsägelsefull och omständlig process. Och om det ändå inte finns utrymme för alla kan blotta önskan att efter bästa förmåga vilja försvara sitt land gör väl så stor nytta som att av mer formella fel underkännas på mönstringen.