Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som skogen? Det frågade sig hovrättslagman Charlotta Riberdahl under ett seminarium i veckan. Resultatet lät inte vänta på sig, stora delar av Almedalspubliken satte kaffe och mingelvin i halsen. Ifrågasatte precis regeringens utredare av skogsvårdslagen den grundlagsskyddade äganderätten?
För att det inte ska råda något tvivel återges Charlotta Riberdahls citat (ATL 6/7) i sin helhet:
”Man kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ och det är jag medveten om, men jag tycker ändå det är intressant som en aspekt, att när man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”
Innan vi delar upp oss i två läger - för eller emot statlig konfiskering av mark i sann sovjetisk anda - bör vi stanna upp och fundera över på vilket sätt syftet att rädda miljön uppnås genom att mer mark ägs av staten.
Att staten upplevs som en trygg hamn för naturen är regeringens budget för skydd av värdefull natur ett bevis på.
Inlösen av markområden är något som socialdemokratiska, allians och rödgröna regeringar praktiserat. Bara i år läggs 1 093 500 000 kronor på att skydda värdefull natur, det har blivit en kronjuvel i svenskt miljöarbete som av någon märklig anledning sällan ifrågasätts.
Och visst låter det trevligt - att skydda värdefull natur. Det är positiva ord på parad. Varför ska det gnällas på det?
Av den enkla anledningen att värdefull natur inte förblir värdefull i all evighet bara för att området får en viss juridisk status. När ett område skyddas upprättar myndigheterna en rad dokument för att naturvärdena ska bevaras. I skötselplanerna och bevarandeplanerna anges hur områdena ska skötas för att främst bevara naturvärden men även om möjligt göras tillgängliga för allmänheten.
Många naturreservat och Natura 2000-områden är som bilar, genomförs service enligt plan går allt bra. Görs inte rätt insatser uppstår snart problem. Ett konkret exempel är behovet av betesdjur. Betade marker är oerhört artrika men upphör betesdriften ändras förutsättningarna, marken växer igen och naturvärden går förlorade.
Jordbrukets strukturomvandling - tänk färre kor i kohagen - har lett till att marker som tidigare betades har blivit till granplanteringar eller står övergivna. Ett resultat av det är att den biologiska miljö som finns på kornas ängar blir allt ovanligare och därmed också de arter som trivs där. Det är bakgrunden till att det i många skötselplaner anges att områden ska betas.
Saknas betesdjur blir utvecklingen densamma oavsett vilken sida om naturreservatets gräns hagen ligger. Eller nästan, naturvårdsförvaltningen planterar inte aktivt skog på små åkerlappar men naturen har förmågan att klara av det själv med tiden.
När skötsel av naturreservat och Natura 2000-områden är nyckel till om syftet med skyddet uppnås bör det vara högsta prioritet. Lustigt nog är det inte så.
Det finns inte ens någon officiell statistik på hur stor andel av naturreservaten som sköts enligt skötselplan. Och det gäller inte enbart på nationell nivå utan också regional. Naturvårdsverket arbetar för att få ett system för kontroll men i dagsläget vet myndigheten bara att en stor mängd åtgärder som planeras i skötselplanerna inte kan genomföras på grund av bristande resurser.
Alltså, när nya reservat bildas vet man att de med största sannolikhet inte kan skötas. Någon som köpte en bil eller hus med samma resonemang skulle anses kortsiktig, ansvarslös och riskera kändisskap som klient till programmet Lyxfällan.
Trots det lägger regeringen i årets budget mer pengar på att lösa in mark än på att sköta befintliga områden. Lyxfällan-varning.
I budgetunderlaget till regeringen angav Naturvårdsverket att kostnaderna för de samlade åtgärdsbehoven i reservaten överstiger den nuvarande anslagsnivån. Verket behöver mer pengar för att klara av arbetet med gränsmarkeringar, åtgärder för tillgängliggörande och för att genomföra naturvårdande skötsel av nya skyddade områden.
Vill man trots bristen på register försöka att skapa sig en bild av hur stort problemet är med bristande skötsel finns det en genomgång från Uppsala län fastställd i mars 2015. Slutsatsen i den är att bara runt hälften av det planerade åtgärdsbehovet i länets reservat kunde hanteras med det dåvarande anslaget. Sedan dess har Miljöpartiet drivit igenom högre anslag för åtgärder. Men då regeringen även har höjt anslagen till att skydda mer natur jämnas det ut. Tillbaka på ruta ett.
Något annat som visar på den eftersatta skötseln av skyddad natur är projektet Life Coast Benefit som genomförs av länsstyrelserna i Östergötland, Södermanland och Kalmar. Projektet medfinansieras av EU, som betalar hälften av den totala kostnaden 83 miljoner kronor.
Egentligen är det orättvist att Life Coast Benefit används för att peka på bristerna, då det är projekt som faktiskt genomför åtgärder och ser till att Natura 2000-områden sköts enligt plan. Men det är också det som gör projektet intressant, alla områden är med för att det finns åtgärdsbehov. Och utan EU-pengar hade ingenting hänt.
Från Tullgarn i norr till Kalmar i söder genomförs insatser på 45 Natura 2000-områden som alla har gemensamt att de ligger vid kusten. De största enskilda projektområdena omfattar hela skärgårdar och tusentals öar. Totalt är 17 områden från Norrköpings, Söderköpings och Valdemarsviks kommuner med.
Lika mycket som Life Coast Benefit är en guide till fantastisk natur lyfter projektet indirekt fram den andra sida av myntet, det enorma åtgärdsbehovet som finns och den eftersatta skötseln som projektet bara verkar skrapa på ytan av.
Så låt oss tala om den stora elefanten i naturrummet: Staten klarar inte av åtagandet att skydda värdefull natur.
Situationen är ett resultat av att det är roligare att klippa invigningsband än att ansvarsfullt vårda befintliga områden. När att ”skydda värdefull natur” har blivit synonymt med att lösa in mark till staten verkar inte ordens riktiga betydelse spela någon roll.
Frågan utredaren av skogsvårdslagstiftningen bör fundera på är inte hur mycket privat ägande skogen tål. Det hon bör tänka över är; hur mycket statlig förvaltning tål den värdefulla naturen?