I dag arrangerar Moderaterna Sverigedagen. Partimedlemmar och -företrädare på alla nivåer från hela landet möts i Stockholm för att debattera partiets framtid. Fast frågan är vilken diskussion det blir.
Decemberöverenskommelsen kommer förmodligen att stötas och blötas en del. Rätt eller fel har avtalet dock ingåtts och går inte att bryta, med mindre än en svekdebatt som Moderaterna ofrånkomligen kommer att förlora.
Problemet är att de så kallat nya Moderaterna för länge sedan passerat bäst före-datum. Politiken är oinspirerande, i den mån densamma över huvud taget existerar. Sedan hon tillträdde som partiledare har Anna Kinberg Batra varit nästan lika frånvarande som Stefan Löfven.
Säga vad man vill om Fredrik Reinfeldt, att ta över efter honom (och på ungefär samma program) är förstås en utmaning som heter duga. Samtidigt står tiden inte stilla. Nya frågor uppkommer och kräver sin lösning. Eller i vissa fall nygamla.
Häromdagen presenterade till exempel försvarsutskottet en rapport som påvisade att 6 000 tjänster inom Försvarsmakten är obesatta. Undantaget Hemvärnet (den enda sektor som klarar personalbemanningen) innebär det att nästan var fjärde anställd soldat saknas. Som bekant saknas det också pengar, överbefälhavare Sverker Göranson har begärt fyra miljarder kronor extra om året. Och det bara för att kunna genomföra det försvar som skulle varit på plats redan förra året – och som inte har anpassats till det nya allvarligare säkerhetsläget i Östersjöområdet.
Moderaterna kritiserar regeringen och signaler om en nygammal, mer försvarsvänlig politik har kommit. Samtidigt hör man sällan Kinberg Batra i debatten. Frågan förefaller inte prioriterad.
Det är allvarligt i sig, eftersom hotbilden är reell och inte är fråga om något ”särintresses” subjektiva uppfattning. Fast det är också allvarligt eftersom Sverigedemokraterna driver en upprustningspolitik och är beredd att ta över rollen som Sveriges försvarsparti. SD:s ekonomiska beräkningar kan visserligen diskuteras och partiet brukar ju ofta (med rätta) anklagas för att driva en ansvarslös politik. Fast om nu Sverigedemokraterna tar hotbilden på större allvar än Moderaterna – vilket parti har då störst säkerhetspolitisk trovärdighet?
Lägg därtill att Moderaterna hittills inte förmått ge några besked bortom ”öppna era hjärtan” i integrationsfrågan och SD fortsätter gå fram i många opinionsundersökningar, så borde fler moderater äntligen inse stundens allvar. Ingen trodde att Sverigedemokraterna skulle ta sig in riksdagen, ingen trodde att det skulle kunna bli Sveriges tredje största parti och inget tror att det kan bli ledande oppositionsparti – större än Moderaterna. Men om det senaste valet lärde oss någonting, så är det att politik är det möjligas konst. Och om Moderaterna inte ens kan kosta på sig en genomlysande intern debatt är risken stor att frågan blir när, snarare än om, SD tar över den oppositionella ledartröjan.