Tid för vuxen vårddebatt

Vårddebatten behöver också utgå från patienten i större utsträckning.

Vårddebatten behöver också utgå från patienten i större utsträckning.

Foto: Junge, Heiko

Ledare2017-10-12 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

När sjukvården skulle debatteras under den stora partiledardebatten i SVT i söndags var det allt annat än sjukvård som stod i fokus.

Ebba Busch Thor började prata om att avskaffa landstingen och gled sedan in på ”prestationsbaserade ersättningssystem”. Det var ingen som var intresserad att prata om det. I stället styrde Jimmie Åkesson snabbt in debatten på frågan om inte Kristdemokraterna borde förhandla med Sverigedemokraterna och plötsligt var sjukvården ute ur rampljuset snabbare än någon hann säga bilförlossning.

Tyvärr är det inget unikt att sjukvårdsdebatterna på nationell nivå ofta kör fast, framför allt i två fallgropar. Den ena fallgropen brukar handla om vem som satsar flest miljarder på vården. Inte för att vården inte kräver resurser, men överbudspolitik ger sällan svar på de mer komplexa problem som sjukvården i stort lider av. Den andra fallgropen handlar om vilket block som styr landstingen sämst för närvarande. Någon hävdar att S-styrda Dalarna har längst vårdköer och att Alliansstyrda Stockholm har de kortaste. Någon annan hävdar att Stockholm minsann har genomfört tveksamma upphandlingar – och så är rundgången och fingerpekandet ett faktum. Inget av dessa spår brukar leda till något för väljarna relevant ställningstagande.

Jan Björklunds käpphäst i söndagens debatt var införande av vårdbiträden. En yrkeskategori som tidigare utförde enklare arbetsuppgifter och avlastade sjuksköterskor, men som succesivt har försvunnit från sjukhusen. Förvisso är det ett konkret förslag, men frågan är om det är politiker som ska slå fast exakt vilka yrkeskategorier som behövs ute i samhället. Rimligen bör det vara upp till varje sjukhus att bestämma utefter det aktuella personalbehovet. Nationella politiker bör i stället för att detaljstyra landstingen förhålla sig till nationella reformer. Då handlar det om utbildningsplatser, lagstiftning, patienträttigheter och i vissa fall statliga stimulansmedel och statsbidrag.

De gemensamma problem som finns över hela landet förtjänar också att diskuteras på en djupare nivå. Som de generella arbetsvillkoren inom vården när notan för hyrpersonal sticker iväg till astronomiska nivåer i många regioner och landsting. Eller frågan om hur läkarstudenter ska lockas att arbeta inom de stora bristområdena psykiatrin och primärvården. Och hur en större del av vården kan koncentreras till vårdcentraler för att avlasta sjukhus. Vårddebatten behöver också utgå från patienten i större utsträckning. Häromdagen rapporterade P1:s Kaliber om att allt fler patienter dör ensamma på sjukhusen, samtidigt som vi aldrig haft så många anställda inom vården i Sverige som nu.

Den senaste tiden har det blivit populärt att efterfråga ett vuxet samtal och en högre nivå i debatten. Det vore önskvärt om detta även kunde gälla för sjukvårdspolitiken.