Att tala om tiggeriet är svårt. Ingen vill hamna i det hårda, hjärtlösa fack där sverigedemokrater orerar om begränsad migrationsfrihet och tiggeriförbud. Men det finns en medelväg mellan fientlighet och naivitet. Den har, överraskande nog, vår annars djupt klandervärde justitieminister Morgan Johansson (S) nu försökt slå in på.
Tiggarnas situation är hemsk. De kommer från en bakgrund som är så svår och fattig att det är en förbättring att sitta på en gata i Sverige och tigga, 150 mil från hem och barn. På natten har de endast tält, filtar och presenningar som skydd mot den kalla svenska sommaren. Att inte känna sympati för dem är svårt.
Men det här myntet har ännu en baksida, som blir uppenbart i fallet med de bostadslösa EU-migranternas läger. Det är lätt att bli upprörd över markägares vilja att avhysa tiggarna, men deras närvaro har negativa följder som tenderar att glömmas bort.
Här i Norrköping minns vi blott alltför väl situationen i Himmelstalund. Markockupanterna var inte tiggare utan arbetare, bostäderna var inte tält utan husvagnar, men problemen var motsvarande. Islandshästföreningen fick laga sönderslagna domarkurer och ta hand om vildcamparnas avföring. Deras hotfulla beteende gjorde att ridskolan inte vågade låta barnen rida i området. Otrygghet och nedskräpning hann bli vardag innan ockupanterna drog vidare.
I det senaste numret av Magasinet Neo (3/2015) intervjuade Mattias Svensson den ansvarige för frågor om bosättningar och avhysningar i Stockholms innerstad, Stefan Holmén. ”När folk bor utomhus staplas skräp och folk bajsar i barnens sandlådor. Matrester samlas och lockar råttor som äter sig stora som katter”. Människor nära bosättningarna jagas bort från promenadstråk och otrygghet sprider sig.
De som bor i närheten av läger och drabbas av detta förtjänar också sympati. Ingen borde behöva tigga, men ingen borde heller behöva skicka sina barn till dagis vars sandlådor används som toaletter, där skräp och skadedjur sprids.
Hur beklagligt det än är blir avhysningar därför nödvändiga. Idag måste dock markägaren kunna identifiera samtliga personer i lägret, betala Kronofogden en avgift om 600 kronor per person och därefter be polisen om hjälp. Justitieministern vill utreda hur den processen kan förenklas.
Morgan Johansson har tidigare kommit med ett antal utspel bortom vett och sans. Kronan på det absurda verket var när han ville inskränka äganderätten till den grad att upplösa företag med ”för få” kvinnor i styrelsen. Men förslaget om avhysningar är faktiskt ett steg i rätt riktning.
Det går nämligen inte att låta människor slå upp läger var de vill, hur de än beter sig. Det löser inga problem men skapar desto fler. Nedskräpningen, ohyran och otryggheten är dyra och svårhanterliga. Även de som är diskriminerade i sitt hemland och fattiga tiggare här måste respektera andras egendom.
Låt oss därför inte knuffa ner förslaget att göra avhysning enklare i det hårda och hjärtlösa facket. Illegala bosättningar som skapar problem för boende i området måste få ett slut. Det är fullt möjligt att inse utan att glömma tiggarnas svåra och utsatta situation. Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är nödvändigt.