Det är den svenska kulturens fel att nyanlända kvinnor har svårt att få jobb. Ja, det är i alla fall huvudbudskapet i tisdagens Kalla Fakta i TV4.
Nyanlända kvinnor har avsevärt svårare än män att komma in på arbetsmarknaden. Och gapet växer. Men att det skulle bero på skillnader i utbildningsnivå eller de nyanländas kulturella bakgrund avfärdas av TV4. Istället ligger problemet hos Arbetsförmedlingens handläggare. De är en del av det svenska samhället, vilket bär på en fördomsfull syn på andra kulturer. Därför diskriminerar de nyanlända kvinnor i myndighetsarbetet.
Svårigheterna beror alltså på vår kulturs stereotypa bild av kvinnor från andra kulturer, inte dessa kulturers egen syn på kvinnor. Det är en svårsmält slutsats. Särskilt eftersom programmet inte lyckas leda det i bevis.
Att nyanlända kvinnor har svårare att komma i arbete även i gruppen för högutbildade tas som bevis för att utesluta skillnader i utbildningsnivå som förklaring. Och att nyanlända män får fler arbetsnära insatser, såsom arbetsmarknadsutbildning, praktik och nystartsjobb, anses utesluta bakgrundskulturen som orsak.
Men det är att vara alltför bekväm i sin bevisföring. Skillnader mellan könens utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet kan mycket väl förklara skillnaden i arbetsnära insatser. Dessa insatser går till den som kan tillgodoräkna sig insatsen så att den leder till arbete.
Och ursprungskulturen kan fortfarande vara en förklaring till att kvinnorna har svårare på arbetsmarknaden trots samma utbildningsnivå. Det är inte en fördom att en stor del av de nyanlända kommer från kulturer som gör avsevärd skillnad på män och kvinnor i arbetslivet och familjen.
Kalla Faktas trötta analys blir inte mer sann av att Arbetsförmedlingen själv använder sig av den i egna rapporter kring ”jämställdhetsintegrering”. Programmets dramaturgiska individfall, hur mycket man än känner med dem, bevisar inte heller tesens giltighet. De illustrerar däremot Arbetsförmedlingens arbetsbelastning och bristen på effektiva insatser under etableringstiden.
Dock visar TV4:as rapportering att nyanlända kvinnor får färre möten med sin handläggare. Och att det tar längre tid innan de får sitt första möte. Vare sig man betraktar kulturella skillnader som fördomar eller fakta är det Arbetsförmedlingens uppgift att erbjuda eller kräva möten och insatser oberoende av kön. Myndigheter ska varken anpassa sig till inbillade eller reella kulturskillnader. Allt annat vore djupt problematiskt i ett individbaserat samhälle.