”De måste lämna sina boenden, de får inte längre dagsersättning. De måste helt enkelt åka hem”. Migrations- och justitieminister Morgan Johansson (S) uttalande i gårdagens Ekot handlar om regeringens beslut att dra in dagersättningen för asylsökande som fått avslag på sin ansökan (med begränsningen att det bara gäller vuxna utan barn) är onekligen utan nyanser. Skarpa formuleringar som för inte så länge sedan varit omöjliga och renderat mängder av invektiv från Johanssons och regeringens olika stödtrupper. Johansson förklarar vidare att dessa boende behövs för ”nya asylsökanden”. Tidigare veckan hade justitieministern i en riksdagsutfrågning medgett att Sverige inte klarar de högre prognoser för mottagande som Migrationsverket redovisat för 2016 ”Skulle det komma mer än så alltså uppemot 140 000 personer som ju var det tredje scenariot som Migrationsverket hade, då kommer våra boendeplatser att ta slut redan förmodligen i slutet av sommaren”. Intressant nog hävdade Miljöpartiets ledning att de nivåerna inte var något problem så sent som förra helgen!
Veckan har varit fylld av nyheter som är relaterade till flyktingkrisen, kriget i Syrien och effekterna av detta i EU och Sverige. Det råder ett bräckligt eldupphör i Syrien, Grekland får akut nödhjälp från EU för att hantera flyktingkrisen, flera EU-länder har stängt eller kraftigt begränsat möjligheten att korsa gränsen och i bakgrunden agerar ett nyckfullt Turkiet ventil för flödet av flyktingar över Medelhavet. Det saknas i stort hopp om att konflikten i Syren ska ta slut, det saknas fullständigt en sammanhållen politik inom EU för att hantera flyktingkrisen, alla tycks rusa i olika riktning medan retoriken från kommissionens ledning blir allt mer desperat och hätsk. Till detta ska läggas den svenska oförmågan att ens till någon liten del klara integrationspolitiken på ett anständigt sätt.
På hemmaplan dominerar föga förvånande migrations- och integrationsfrågan också nyhetsflödet. Är det inte politiska utspel av allehanda slag är det ögonblicksbilder på en migrationsapparat där ingen del av maskineriet snurrar i rätt takt. Ingen kan hävda att mottagningen fungerar väl när handläggningstiderna för en asylsökande rör sig om närmare två år. Det finns inte bostäder så det räcker, trångboddheten på asylboendena kommer, för dem som får stanna kvar, att bytas mot västvärldens kanske mest dysfunktionella bostadsmarknad. På arbetsmarknadsområdet skjuts varje förslag att skapa en arbetsmarknad med lägre ingångslöner för outbildade ner av fackföreningsrörelsen. Därmed accepterar och dömer man stora grupper till livslångt bidragsberoende. Utan möjlighet att bidra till samhällsekonomi, sin egen försörjning eller pension. I skolvärlden saknas det SFI-lärare, skollokaler och övriga resurser för att bedriva undervisning. Vården och på sikt åldringsvården dras redan idag med betydande problem som inte lär blir mindre. Polis och domstolsväsende är inte rustat för kommande uppgifter. I veckan begärde Domstolsverket 1,7 miljarder kronor extra av regeringen för att hantera de kommande årens förväntade ökning av asylmål. Polisen har redan larmat om att de behöver 2 000 nya kollegor för att klara alla nya uppgifter som gräns- och identitetskontroller (utöver de problem som polismyndigheten redan har med usel ledning och många avhopp).
Den stora nyheten i veckan var dock att Migrationsverket av regeringen begärde ett extra tillskott, alltså utöver redan budgeterade medel, på 28 miljarder kronor för 2016 och 32 miljarder för 2017. Verket skriver i sin begäran att verksamheten är ”mycket underfinansierad”. ”Migrationsverket förvaltar nu ett system som hyser fler människor än det bor i Sveriges femte största kommun”, konstaterade generaldirektören Anders Danielsson för TT. Sammanlagt ska det alltså skjutas till 60 miljarder till Migrationsverket utöver redan budgeterade medel. Finansminister Magdalena ”tomma lador” Andersson (S) meddelade i Dagens Industri att det här var kända siffror och att regeringen ”tagit höjd” för detta i vårändringsbudgeten. Lätt som en plätt. Jämför med att Försvarsmakten begärde 20 extra miljarder för en femårsperiod och fick hälften efter långa förhandlingar och påtryckningar från oppositionen. Och det för beslut i försvarsfrågan som riksdagen redan tidigare klubbat! I sammanhanget kan det också nämnas att den rättsvårdande apparaten har en budget på drygt 20 miljarder kronor om året.
Mycket av flyktingkrisens kostnader i Sverige finansieras genom att biståndsbudgeten minskas. En nödvändighet, men vi bör samtidigt minnas hur det lät från biståndsindustrin och deras påhejar på vänsterflanken när föregående regering önskade öka transparensen och möjligheten att utvärdera hur biståndet används. Uppåt en fjärdedel av biståndsbudgeten kommer sannolikt inte att lämna landet de kommande åren.
Den retorik och politik som Morgan Johansson och regeringen torgför i dag vore otänkbar för bara något halvår sedan. Minns alla högstämda tal och muntra möten som statsminister Stefan Löfven höll under hösten innan omfattningen av flyktingkrisen nådde nivåer på 10 000 ankommande i veckan till Sverige.
Utmaningen för Sverige på sikt består i att klara integrationen för de som får uppehållstillstånd och en demografisk utveckling där befolkningen blir allt äldre. Med en väl fungerande integration är detta sannolikt hanterbart. Det oroväckande är att det för stunden i stort saknas exempel på att Sverige klara detta. Regeringen fortsätter att agera i efterhand istället för att leda. Den svenska integrationsapparatens kugghjul fortsätter att snurra i otakt, om de ens rör på sig.