Polisfacket slog under gårdagen, tisdag, larm om ett arbetsmiljöproblem inom landets poliskår. Fackförbundet har tillsammans med Sifo undersökt medlemmarnas syn på hur högt eller lågt i tak det är inom organisationen. Resultatet får sägas vara beklämmande. Var tredje polis uppger att han eller hon inte har möjlighet att framföra kritik eller synpunkter till ledningen utan rädsla för repressalier. I en kontrollgrupp inom övrig förvärvsarbetande befolkning var det bara en av tio som hade samma uppfattning.
Fokus ligger givetvis på begreppet ”repressalier”. Uppfattningen tycks vara att den som riktar kritik uppåt i hierarkin också riskerar att förfördelas på olika sätt i efterhand. Polisförbundet talar om en ”tyst kultur” och ”lågt i tak”. Det är inte första gången som poliskårens interna bekymmer ventileras. Under en längre tid har det stundvis klagats på den interna stämningen och det ibland bristfälliga stödet från högre chefer. Detta oavsett om det handlat om den famösa ”pinnjakten” eller allvarligare incidenter där enskilda polismän tvingats stå utan chefernas stöd efter svåra beslut och situationer.
Även om man ska minnas att avsändaren, Polisförbundet, säkert har en egen agenda gällande sina medlemmars arbetsmiljö är uppgifterna oroande. En tidigare liknande undersökning visade ett snarlikt fast marginellt bättre resultat. Att det inte blivit bättre är märkligt och oroväckande med tanke på att problemet inte är nytt eller okänt.
Vid årsskiftet övergick polismyndigheten från att vara 21 länsorganisationer till en gemensam myndighet, en av de största i landet. Syftet är bland annat att göra polisen nationell, enhetlig och mer effektiv gällande brottsbekämpning. Att omorganisationen ännu inte gett positiv effekt ute på fältet kan vara begripligt. Samtidigt är den interna kulturen något som måste hanteras av ledningen. Poliser som hela tiden måste fundera på om de har stöd uppifrån för sitt agerande på fältet och som inte vågar eller undviker att ventilera kritik blir inga bra poliser. I en samhällsvital organisation som polisen måste kritik kunna röra sig upp och ner längs beslutsvägarna.
Den nya polisorganisationen förtjänar sin chans att rätta till problemen. I längden är det givetvis ohållbart och riskerar att gå ut över den verksamhet medborgarna behöver och har rätt att kräva. När nu larmklockorna åter ringer vore det smakfullt om landets många polischefer också ger sig in i diskussionen.