Rädslan för att bli våldtagen begränsar många kvinnors liv. Det är därför rätt att regeringen öppnar upp för att återfallsförbrytare ska kunna dömas till livstids fängelse.
Det finns alltför många fall där dömda våldtäktsmän muckar från fängelset, för att sedan snabbt begå nya våldtäkter. Spökmannen och Nytorgsmannen är exempel på det. Det man dock behöver ha i åtanke att de flesta våldtäkter inte sker i offentliga miljöer, utan i hemmet.
I veckan rapporterade DN om hur en kvinna ovetandes blivit ihop med en dömd sexualförbrytare. Mannen blev successivt mer och mer kontrollerande, och det övergick till fysiskt våld och våldtäkt. Mannen hade tidigare blivit frigiven, och trots att han misskötte sina kontakter med frivården lät rättsväsendet honom vara ute i samhället.
Mannen blev dömd till fem års fängelse för sina brott, men kommer antagligen fortsatt vara ett hot mot kvinnor när han kommer ut. Kvinnorna måste skyddas från sådana förövare.
För även om Kriminalvårdens behandlingar för sexualförbrytare är mycket effektiva, bara två procent av sexualförbrytarna återfaller inom tre år, ändrar vissa sig aldrig.
Det har påtalats i debatten, men det är först denna regering som tar tag i frågan på riktigt. Regeringen, med justitieminister Gunnar Strömmer i spetsen, har flera gånger lyft att den vill genomföra en sådan åtgärd under den mandatperioden. Just nu utreds frågan och det är inte en dag för tidigt.
Tanken är att det ska bli som en typ av förvaringsstraff. Det har Sverige tidigare haft, men år 1981 valde man att avskaffa det då det inte ansågs vara tillräckligt rättssäkert. Magnus Ulväng, professor i straffrätt vid Uppsala universitet, menar att lagändringen bara skulle omfatta en mycket liten del av alla sexualbrottslingar. Han varnar dock för att förslaget kan äventyra rättssäkerheten om det används i högre utsträckning än nödvändigt.
Här måste regeringen ha is i magen, och utforma lagstiftningen så att möjligheten att förvara inte överanvänds. Trots farhågorna är det dock viktigt att åtminstone utreda möjligheten och förhoppningsvis landa i ett restriktivt förslag.
Annars kan rättsväsendets förtroende minska, och därmed tvinga fram åtgärder som är ännu mer drastiska. Ett exempel på det är den amerikanska delstaten Louisiana där dömda sexualförbrytare registreras offentligt med namn, bild och adress.
Det om något är ett rättsligt övertramp. När ett straff är avtjänat ska samhället kunna förlåta – även om offren förstås inte måste göra det. Ett brott ska inte definiera en person för resten av livet, om personen visar ånger och tar sitt straff. Ett samhälle som inte förlåter sina medborgare blir snabbt kallt och omänskligt.
Därför är regeringens förslag ett bättre alternativ. De som saknar vilja eller förmåga att förändras måste kunna hållas inlåsta. Inte bara för trygghetens skull, utan framförallt för rättsstaten.