När Alliansen gjorde upp med regeringen i decemberöverenskommelsen (DÖ) var alternativen få och dåliga. Ett extra val hade sannolikt renderat i en riksdag med ungefär samma parlamentariska utseende och hade i vilket fall som helst knappast rönt någon större folklig uppskattning. En eventuell misstroendeförklaring gentemot Stefan Löfven, med regeringsskifte men inte extra val som följd, hade inte varit mycket bättre det.
Vad många DÖ-kritiker glömmer är nämligen att Sverigdemokraterna tillsammans med Socialdemokraterna, och utan hjälp av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är större än Alliansen (och att det knappast sett annorlunda ut efter ett extra val). Tänk tanken att vi nu – med eller utan extra val – haft en borgerlig regering som precis presenterat huvuddragen inför höstens budgetproposition. Men i riksdagens budgetomröstning vinner SAP:s budgetmotion med stöd av SD. Precis som Löfven tvingades administrera en borgerlig budget förra året skulle Alliansen tvingats administrera en socialdemokratisk, med allt från höjd bensinskatt till högre arbetsgivaravgifter för unga.
En sak är emellertid att acceptera decemberöverenskommelsen som en nödlösning, förklara detta pedagogiskt för väljare samt partimedlemmar och utnyttja tiden till att ompröva den egna politiken. En annan att letargiskt hoppas på det bästa. Utan större ansträngning tillåts Sverigedemokraterna hösta in fokligt missnöje med allt från invandringen till den rödgröna politiken (i synnerhet Miljöpartiets inflytande) och vad många sannolikt uppfattar som en halvt sovande borgerlig opposition.
Att riva upp decemberöverenskommelsen just nu vore idiotiskt. Alliansen skulle drabbas av en svekdebatt som i förlängningen förmodligen bara skulle gynna SD ytterligare och dessutom riskerar ju framtida borgerliga regeringar att hamna i samma sits som den nuvarande rödgröna. De som hoppas att Sverigedemokraterna i händelse av maktskifte automatiskt skulle agera borgerligt röstboskap tänker mer än lovligt naivt.
Ett alternativ vore dock extra val, förslagsvis nästa vår.
Till skillnad från det inställda extra valet i våras skulle ett nästa år ske utifrån en fond av förändrade politiska förutsättningar. Nu kan väljarna se vilken politik de rödgröna partierna för, likaså att Löfven visat lite intresse för samarbete över blockgränsen och att det är tveksamt om han alltid kommer att följa riksdagsmajoritetens beslut i den stund de går emot honom. Det finns allt större saklig grund för en misstroendeförklaring mot statsministern.
Väl att lägga märke till behöver varken Alliansen eller de rödgröna överge DÖ, densamma skulle ju gälla även efter extra valet (om nu inte Löfven skulle bryta överenskommelsen, fast då skulle vi åtminstone veta var vi har honom). Givet opinionsläget talar ungefär lika mycket för fortsatt rödgrönt styre som maktskifte.
Tyvärr fruktar jag emellertid att det saknas borgerlig vilja att gå till extra val – och inte bara på grund SD:s stora framgångar i opinionsundersökningarna för närvarande. Som bland andra studentföreningen Heimdals ordförande Balder Jonsson påpekar på Brännpunkt i Svenska Dagbladet 27/8 saknar Alliansen fungerande invandringspolitik och att detta skulle riskera att bli förödande i händelse av val. Framför allt tror jag inte att viljan finns. Det kommer att straffa sig.