Svensk polis ska kraftsamla mot terrorhotet är beskedet från inrikesminister Anders Ygeman (S) i SVT under morgonen. En korrekt bedömning, Sverige står inför ett högst reellt terrorhot. En man i 25-årsåldern som uppges vara från Irak har passerat gränsen och misstanken är att han förbereder ett terrordåd (en del media beskriver honom av obegriplig anledning som ”terrorsvensken” även om den misstänkte på inte något sätt kan betraktas som "svensk"). Säkerhetspolisen, Säpo, och regeringen höjde under onsdagskvällen terrorhotsnivån till nivå fyra på en femgradig skala för första gången någonsin. Försvarsmakten har också höjt sin beredskap. Vitala byggnader, en del mediehus som Gefle Dagblad (som granskat jihadismen och dess koppling till den lokala moskén), kollektivtrafikknutpunkter och andra viktiga funktioner i samhället bevakas extra noga.
Polismyndigheten har onekligen en hel del ”prioriterade” uppgifter just nu. Mats Löfving, chef för Nationella Operativa Avdelningen inom polisen (NOA), beskrev under gårdagen en del av uppgifterna: ”Vi vakar över asylboenden för att övervaka bränder, vi sköter en gränskontroll i syd och nu accelererar vi också upp arbetet med att förebygga terror. Kort sagt så är det ansträngt i polisen”. Det är sannolikt en diplomatisk och lagom förskönande beskrivning av arbetsbelastningen. Den minnesgode har inte glömt att polisen i stort för tillfället dessutom genomgår en omfattande förtroendekris internt. Avståndet mellan ledning och poliserna ute i verksamheten är stort efter strandade löneförhandlingar och protestyttringar som de tusentals brev poliser och anhöriga skickade till polisledning och politiker. Terrorberedskapen, med allt vad det innebär i form av ökad belastning av poliskåren, sker alltså i ett redan synnerligen ansträngt läge. Hur länge kommer polisen att orka? Hur länge kan man prioritera allt fler saker? Och vad händer med all annan polisiär verksamhet under tiden?
Polisfacket har krävt extra ekonomiska resurser och att polisledningen tydligt klargör vilka andra uppgifter de ska lägga åt sidan. Ett rimligt krav. De politiker som inte tagit ansvar för utvecklingen inom polismyndigheten måste nu ta sitt ansvar för situationen. Under ett par år under regeringen Reinfeldt ökade antalet poliser i Sverige till 20 000. Siffran har sedan dess sjunkit och beslutsfattarna har inte lyckats kompensera bortfallet och ge de kvarvarande poliserna anständiga anställningsvillkor.
Situationen vi nu befinner oss i påvisar behovet av en större poliskår och dessutom behovet att hämta in extra resurser vid extraordinära tillfällen. Beredskapspolisen skrotades så sent som 2012. I dag kunde de gjort en viktig insats.