Våga ställa högre krav på arbetslösa

Det måste löna sig att arbeta. Och kosta för den som inte vill.

Det finns lediga jobb, för den som vill ta dem.

Det finns lediga jobb, för den som vill ta dem.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Ledare2024-11-13 05:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Kanske finns det kulturella skäl till att vissa arbetslösa inte vill ta de jobb som faktiskt finns. I det (troende eller ej) lutherska Sverige bör man nämligen arbeta i sitt anletes svett för brödet på bordet! En uppfattning som sitter så djupt hos många av oss att vi har svårt att förstå om vissa hellre går på bidrag, även om vinsten i reda pengar på att istället arbeta kanske inte blir så stor.

Eller så är analysen helt rationell och nyttomaximerad. Det är bekvämt att vara ledig (vilket i och för sig inte behöver betyda att man latar sig). Så om skillnaden mellan bidrag och lön blir för liten, ja då avstår man helst det nya jobbet.

Kanske dröjer det sig också kvar gamla fördärvliga uppfattningar om att det är synd om invandrare – vilket till och med kan sträckas ut till att gälla barn och barnbarn. Som om invandrare automatiskt inte skulle ha förmåga att ta hand om sig själva.

Klart är åtminstone att många står utanför arbetsmarknaden – och det beror inte bara på dåliga tider. På SvD Debatt påpekar Mattias Åberg, vd för städbolaget Clean Factory, att ingångskraven för städjobb är låga. Egentligen räcker det med att sökande talar någorlunda god svenska (eller engelska). Ändå söker långt färre de lediga jobben än vad man skulle kunna tro.

Eftersom lönekraven samtidigt höjts kraftigt vid arbetskraftsinvandring riskerar faktiskt arbetskraftsbrist att uppstå. I sig är det ett problem. Att gå från den ena ytterligheten till den andra är sällan särskilt lyckat och att kräva högre lönekrav än vad som ofta är avtalsenliga löner i så kallad låginkomstyrken känns inte som någon bra lösning.

Tanken är förstås att de som redan bor i Sverige också ska ta de jobb som finns. Och det hade förstås varit rätt tänkt, om alla skulle ta de chanser som erbjuds.

Att så inte är fallet har påtalats många gånger tidigare. Åberg konstaterar dels att många saknar tillräckliga språkkunskaper, men att många inte heller gärna tar de arbetstillfällen som finns. Skillnaden mellan bidrag och lön upplevs som för liten.

Problemet har bland annat adresserats av Svenskt Näringsliv tidigare. Särskilt liten blir skillnaden mellan deltidsarbete och fortsatt heltids bidragsberoende – trots att deltidsjobb ofta är en inkörsport på arbetsmarknaden.

Vi kommer därför inte ifrån behovet av en hårdare bidragspolitik. Densamma är ju ursprungligen tänkt som ett socialt skyddsnät, för personer som söker arbete aktivt, eller som av någon anledning har nedsatt arbetsförmåga (tillfälligt eller permanent). Tanken har aldrig varit att någon ska försöka sig på att göra en sammanvägning mellan bidrag och arbete – bara för att komma fram till att det förra är mer attraktivt än det senare.

Det har förmodligen alltid funnits personer som av olika anledning mer aktivt ställt sig utanför arbetsmarknaden. Efter många år av stor invandring har samtidigt problemet växt och nu blivit ett allvarligt samhällsekonomiskt problem. Därför finns det goda skäl till en strängare bidragspolitik mot de som inte tar de arbeten som faktiskt finns.