Den 39-årige man som våldtog en nioårig flicka i Kimstad, har fått sin dom av tingsrätten i Norrköping, som det går att läsa om på nt.se. Tingsrätten dömer honom till hela elva års fängelse för främst grov våldtäkt mot barn, men också människorov och synnerligen grov misshandel. Det är en relativt hård och från tingsrättens håll välmotiverad dom. Under dylika omständigheter kan det helt enkelt bara bli fråga om långa fängelsestraff.
Åklagaren hade visserligen yrkat mer, minst fjorton års fängelse, men tingsrätten ansåg inte att det gick att styrka mordförsök då 39-åringen "frivilligt" avbrutit det potentiellt livsfarliga våld han utövade mot flickan. Det kan från en lekmans synpunkt framstå som märkligt, ja rentav stötande, men så ser lagstiftning och rättspraxis ut och det är utifrån dessa förutsättningar tingsrätten tvingas avkunna dom.
I sammanhanget ska vi förstås komma ihåg att elva års fängelse i normalfallet innebär knappt sju och ett halvt år, givet att den dömde enligt sedvanlig praxis släpps villkorligt efter två tredjedelar av straffet. Begår den dömde nya brott förverkas den villkorliga friheten, men det är en klen tröst för eventuella brottsoffer.
39-åringen ifråga begick den vidriga våldtäkten medan han var villkorligt frigiven för ett annat brott. Han hade dömts till ett år och nio månaders fängelse för ett annat sexbrott riktat mot barn, men var alltså ute efter bara drygt ett år. Inte mycket till avskräckande straff...
Det har länge funnits ett behov av hårdare straff för våldsbrott, men det hade också varit önskvärt med reformerad straffpraxis. I dag utnyttjas hela straffskalan mycket sällan Samtidigt borde också den villkorliga frigivningen diskuteras. Är det verkligen rimligt att så mycket som en tredjedel av straffet i praktiken och utan större motprestationer omvandlas till villkorlig frigivning?
I sammanhanget bör man alltså komma ihåg att åklagaren yrkade på minst fjorton års fängelse och att tingsrätten självt konstaterar att det sammanlagda straffvärdet uppgår till minst tio års fängelse. Och så blev det alltså också – fast inte mycket mer. Tingsrätten utnyttjar straffskalan på ett föredömligt sätt. Vill vi skydda barn och unga från farliga sadister genom längre straff krävs att riksdagen inför hårdare lagar.