Att dåligt utformat utvecklingsbistånd gör mer skada än nytta har varit känt länge. När stora mängder varor förs in i ett land så försvinner incitamenten att producera dessa själva. Tillförs stora mängder pengar så skadas den lokala marknaden genom en sämre produktivitet, när producenterna inte har några skäl att hålla nere kostnader och effektivisera verksamheten. Ett sådant bistånd skapar på lång sikt bara ett behov av mer bistånd.
Det finns ett avgörande samband mellan gratis pengar och bristande produktivitet. Den lågräntemiljö Sverige och stora delar av världen befunnit sig i under lång tid har gett goda möjligheter till kapital, genom billiga lån och riskvilligt kapital. Det har skapat ett stort antal så kallade zombieföretag med så låg produktivitet att de sannolikt inte kan överleva i en mer naturlig ekonomisk miljö. Det skapar en sårbar och lågproduktiv samhällsekonomi.
Det finns således goda skäl att vara skeptisk till innovations- och tillväxtpolitik som innehåller statligt företagsstöd och riskkapital. Och på senare år har forskningen bekräftat skadan av sådan politik. I Sverige har Ratio bedrivit ett femårigt forskningsprojekt på området, och nyligen summerades resultaten i rapporten ”Bureaucrats or Markets in Innovation Policy?”.
Tvärt om vad politiker gärna vill tro så leder statligt innovationsstöd inte till långsiktiga positiva effekter. Riktade stöd tenderar, föga förvånande, att förstöra de marknadsmässiga incitamenten och skapa snedvriden konkurrens och bidragsentreprenörer. (Ett företag hade erhållit 38 olika stöd från diverse myndigheter.) Forskningen visade att dessa företag hade högre löner och lägre produktivitet.
Vill politikerna gynna innovation och tillväxt bör de enligt rapporten minska byråkratin och lösa problemen med kompetensförsörjningen. Den låga produktiviteten och tillväxten är ett reellt problem som gör oss alla fattigare. Statligt företagsstöd och riskkapital är dock ett storskaligt slöseri. Som dessutom spär på problemen.
Det sorgliga är att politiker istället för att göra det som krävs för att förbättra produktiviteten, dövar sitt samvete med gratispengar som gör saken värre. Samma pengar hade kunnat stanna hos de företag som bevisligen varit tillräckligt produktiva för att tjäna dem från början.
I veckan presenterar Skattebetalarna rapporten ”Den industripolitiska återvändsgränden – en historia om det statliga riskkapitalet”, med en av Ratioforskarna som medförfattare. Den förtjänar läsare. Framför allt folkvalda sådana.