Utrikesminister Anna Lindh skulle efterträda Göran Persson som socialdemokratisk partiledare, så var det tänkt. Men så blev det inte. En mördare kom emellan.
Fast en kvinnlig partiledare i tidens anda skulle man ändå ha, tycktes många ledande socialdemokrater anse. Problemet var att ingen ville, framför allt inte favoritreserven Margot Wallström (hon blev senare en tämligen misslyckad utrikesminister, men det är en annan historia).
Jo en ville, även om många på goda grunder var mer än lovligt tveksamma. Mona Sahlin hade redan varit Ingvar Carlssons favorit till kronprinsessa – vilket möjligen var hans största misstag i karriären. Den gången blev det Persson, fast nu fick Sahlin sin revansch.
Det slutade i ett praktfiasko.
Så kan det gå när man istället för kompetens försöker välja utifrån grupptillhörighet – i detta fall kön. En del har nog funderat på det, nu när Socialdemokraterna åter ska välja partiledare och det än en gång ställs önskemål om att denna måste vara just kvinna.
Det finns likheter mellan då och nu, fast också åtminstone en viktig skillnad. Hon heter Magdalena Andersson, är finansminister och verkligen ingen Sahlin. Några garantier för bra partiledarskap och (i detta fallet) medföljande statsministertjänst finns förstås inte. Men det är inte överraskande är Andersson är favorit. Därtill inte primärt för att hon råkar vara kvinna, utan för att Andersson framstår som det mest kompetenta och därmed självklara valet – om hon själv vill.
Ideologiskt har Andersson på senare tid profilerat sig mer till vänster än tidigare, samtidigt som hon före pandemin gjorde sig känd som lika kameral som vilken Anders Borg som helst. Finansministerposten inbjuder förvisso sällan till populistiska utspel, varför debatterna mellan henne och Moderaternas skuggminister på posten Elisabeth Svantesson ofta varit lika sakliga som skarpa.
Samtidigt kan det verkligen vara så att hon står till vänster om Löfven, eller åtminstone är beredd att ta strid till höger – det vill säga i praktiken Centerpartiets Annie Lööf, som nu riskerar självisolering eftersom hon samtidigt sagt nej till varje nygammalt borgerligt samarbete som skulle kunna leda till ökat inflytande för Sverigedemokraterna. Ibland är det svårt att vägra välja.
Det kan förstås Socialdemokraterna strunta i. Däremot inte hur opinionen i stort ser ut. Det finns mycket önsketänkande till vänster och att hantera den situationen kan faktiskt bli en av Anderssons svåraste utmaningar om, eller när, hon väljs till ny socialdemokratisk partiledare.