Onsdagens partiledardebatt i riksdagen var en pedagogisk uppvisning i det som vid detta lag är tämligen genomskinligt: Socialdemokraternas regeringsunderlag är en potemkinkuliss. Likt Grigorij Potemkins vackra dekorationer ämnade att lura den ryska kejsarinnan Katarina II att Krimhalvöns ekonomi blomstrar, är idén om "vänsterblocket" ämnade att lura väljarna att en rödgrön regering är ett realistiskt regeringsalternativ.
Nooshi Dadgostar (V) uttryckte det bäst. "Det är bara Centerpartiet i denna kammare som har röstat fram en statsminister, men har röstat emot henne i budgetomröstningar," sade hon syrligt i hennes debattinlägg. Det är helt riktigt. Dadgostars eget parti, in sin tur, är det enda partiet i kammaren som avsatt en socialdemokratisk regering för att sedan omedelbart stödja en ny socialdemokratisk statsminister.
Det är sannerligen en dramatisk dynamik mellan dessa partier, som ändå har för avsikt att regera tillsammans i någon form. Det fjärde partiet, Miljöpartiet, är även det en kopparslagare för Magdalena Andersson. MP lämnade som bekant regeringen efter att en oppositionsbudget (indirekt stödd av Centerpartiet) vann makt i riksdagen, och bråkade innan dess rätt så häftigt om miljöfrågor i allmänhet och strandskyddet i synnerhet med Annie Lööfs parti.
Om Alliansen var den ena extremen, där partierna smälter samman till den grad att de är oskiljbara, så är vänsterblocket den andra. Partierna är så spridda att de i många fall utgör varandras motpoler. Detta är särskilt problematiskt eftersom detta i regel är i frågor som är viktiga för partierna. C och V:s arbetsmarknads- och bostadspolitik är rena motsatser. C och MP:s skogs- och landsbygdspolitik är varandras antiteser. V anklagar MP för att inte vara verklighetsförankrade. Och alla dessa tre partier ratar dessutom Socialdemokraternas vändning mot "hårdare tag" i både migrations- och integrationspolitiken och kriminalpolitiken.
Väljarna lämnar sina mandat till riksdagen i september. Men även i det fall att Magdalena Anderssons block vinner en majoritet, är det sannolikt bara början på statsministerns huvudbry. Hur dessa vitt skilda partier ska kunna komma överens om en politisk agenda sträckande över fyra års tid ter sig närmast omöjligt, både med tanke på de ideologiska förutsättningarna och partiledarnas uppenbara avoghet gentemot varandra. Kommer resultatet bli lika vackert som Potemkins kulisser förmodas ha varit? Det är inte sannolikt.