Ett barn – ytterligare ett barn – mördades av gängkriminella under söndagsmorgonen. I en kolumn i Aftonbladet fokuserar Oisin Cantwell på hur alla letar efter någon att skylla på. Och undrar om vår tid är för enfaldig för att någon ens ska komma på tanken att ge mördaren skulden.
Texten är intressant inte bara för att den är provocerande enfaldig. Givetvis är det mördaren som bär skulden för detta enskilda dåd. Men frågan som diskuteras är vem som bär skulden för att gängvåldet blivit vardag.
”Sprängningar” och ”skjutningar” är den synliga toppen på det växande isberg som de kriminella gängen och den organiserade brottsligheten utgör. I dessa grupperingar råder en säregen moral med egna värderingar, föreställningar och beteenden. De bildar en självföryngrande och självreproducerande kultur. Samtidigt tillåts den existera i samhällets strukturer i stort.
I SVT:s Aktuellt berättar Stefan Hector, tillförordnad chef för polisens nationella operativa avdelning, att tillväxten i de här miljöerna är så stor att polisen inte själva kan få bukt med problemet. För varje person som polisen plockar bort står flera på tur att ta över.
Det är inte orimligt att reflektera över vem som bär ansvaret för att dessa kriminella strukturer kunnat växa sig så stora och starka. Givetvis är det politikerna, i bred bemärkelse, som bär skuld och ansvar för utvecklingen. Beroende på en lågt prioriterad kriminalpolitik, en verklighetsförnekande retorik som hävdad att utvecklingen inte existerar, och en mycket stor invandring utan fungerande integration har problemet växt sig stort. Och växt sig fast.
Det brukar vara vänstern som påtalar att samhällsstrukturerna skapar individers kriminalitet. Och att man måste satsa på att förändra samhället om vi ska förändra kriminaliteten. Men det är tydligen bara socioekonomiska strukturer som tar ansvaret från individer och lägger över det på samhället. Inte kriminella strukturer och gängkulturer. Den inre konflikten i vänsterns analys är anmärkningsvärd.
Profilerade självutnämnda vänstermänniskor som Cantwell påpekar att det är individer som bär skulden för gängkriminaliteten. Regeringsföreträdare förfasas över de enskilda gärningsmännens likgiltighet och feghet. Och uppger att odjuren ska jagas till världens ände. Men inte ett enda ord om de kriminella strukturer och kulturer som skapar och formar människor till gärningsmän. Och som fortsätter att producera fega och likgiltiga odjur på löpande band.
Att fokusera på enskilda förövare istället för de strukturer som skapar dem är säkert gynnsamt för regeringen. Och för de kriminella kulturerna. Det motsatta gäller för resten av samhället.