Är det bättre att ingen får ett högre välstånd än att alla får ett högre välstånd, men olika mycket?
Frågan är en vattendelare mellan de som värderar frihet (samt marknadsekonomi och företagsamhet) respektive jämlikhet högst.
Svarar du tveklöst nej på frågan röstar du troligen borgerligt. Har du svårt att svara utan att invända mot frågeställningen röstar du sannolikt lite lagom vänster. En liten andel socialistiskt renläriga personer svarar ja.
I realpolitiken måste man ofta välja på att bekämpa fattigdom eller ojämlikhet. Trots det blandas begreppen ofta ihop i den politiska debatten. I två förtjänstfulla texter i Kvartal redogör Mikael Sandström, doktor i nationalekonomi och tidigare statssekreterare under Fredrik Reinfeldt, för ”den ständigt växande ojämlikheten”. Han beskriver nyktert hur olika mått mäter olika saker. Men att själva måtten sällan diskuteras, vilket leder till en endimensionell fördelningspolitisk diskussion.
Inkomstojämlikheten har enligt vissa mått ökat, liksom den ”relativa” fattigdomen. Samtidigt har Sverige EU:s lägsta fattigdom i absoluta tal. Och samtidigt som världens rikaste personer samlar på sig en allt större del av tillgångarna så har den extrema fattigdomen kraftigt minskat. Världen har samtidigt blivit mindre jämlik och mindre fattig.
Ett enskilt land kan ha en hög jämlikhet och samtidigt en hög fattigdom. Frågan är om det är mer önskvärt än att landet har en låg jämlikhet och en låg fattigdom.
LO-ekonomen Anna Almqvists replik på Sandströms texter är både typisk och otypisk för den svenska vänstern. Hon medger att fattigdomen har minskat och alla inkomstgrupper fått det bättre. Men vidhåller att också ojämlikheten är ett problem i sig.
Det otypiska är att hon tar ställning i värderingsfrågan. ”Att dessa grupper inte alltid fått det sämre i absoluta termer – kanske till och med fått det lite bättre – väger inte upp de problem som ökad ojämlikhet skapar.”
Det är ett rakryggat ställningstagande som en stor del av Sveriges politiska vänster inte förmår göra. Den är inte bara blind för Sandströms budskap, den blundar aktivt inför den värdebaserade frågeställningen.
Frågan borde vara obligatorisk för politiker att svara tydligt på. Och än viktigare nu när V rör sig vänsterut och S velar över sitt vägval. Nu när C och L lyfter fram ökade klyftor som ett samhällsproblem. När SD fortfarande inte hittat sin ideologiska kompass mellan höger och vänster. Och en ny borgerlighet formar sig för att aktivt utmana S i välfärdsfrågor.