När en lastbil kraschade in i Södertäljebron på natten mot midsommarafton var det svårt att ana hur långtgående konsekvenserna skulle bli.
Att bron ännu inte är reparerad skulle i början på sommaren ha ansetts som nästan osannolikt, då verkade snarare tidsplanen att arbetet skulle pågå hela sommaren som väldigt lång. Sedan dess har turerna fortsatt. Nyligen uppdagades det att ägaren till firman som anlitats för att reparera den trasiga bron har näringsförbud. Och till slut är inget särskilt förvånande kring motorvägsbron och Trafikverkets hantering av den. Att Trafikverket under måndagseftermiddagen kom med ett nytt dåligt besked var inte en större överraskning, nu beräknas bron öppna upp för trafik först i början av september.
Problemen med bron är bekymmersamma, motorvägen förbi Södertälje är viktig för hela landet. Varje dag kostar den trasiga bron näringslivet och privatpersoner flera miljoner i dyrare transporter.
Det är inte heller bara trafikanter som påverkas, dagarna efter att bron skadats gapade hyllorna tomma på exempelvis Pressbyrån på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Livsmedelsleveranserna satt fast i kö på motorvägen. De effektiva logistiska nät som säkerställer mat på butikshyllorna, mediciner på apoteken och att posten anländer förutsätter att infrastrukturen går att lita på.
Situationen belyser samhällets sårbarhet när olyckan väl är framme. Att olyckor kan inträffa och naturkatastrofer kan slå till är inget som det går att värja sig för. Men samhället har ett ansvar att ha en beredskap när något sker, särskilt när det påverkar grundläggande funktioner som viktigt infrastruktur.
Tyvärr är Södertäljebron inte ett enskilt fall där statens oförmåga blottläggs. Under skogsbranden i Västmanland år 2014 räckte inte de svenska resurserna trots personalens ansträngningar, Sverige behövde be om utländsk hjälp för att kontrollera branden. I början på sommaren fick norska helikoptrar rycka in för att bekämpa en skogsbrand i Bengtsfors i Dalsland, efter att Försvarsmakten inte kunde skicka resurser för vattenbombning.
Det sista exemplet fångar ett grundläggande problem – försvaret har inte längre resurser till sådant som tidigare var självklarheter.
Innan nedmonteringen av försvaret fanns alltid en krisberedskap. Brann det i skogen kunde försvaret bistå i släckningsarbetet. Inträffade en stor fartygskatastrof undsatte flottan och flygvapnet. Var det snöstorm och järnvägsspåren igensnöade skickade närmaste regemente värnpliktiga med spadar. Kraschade en lastbil in i en av landets viktigaste motorvägsbroar gick det att skicka ingenjörstrupperna.
Och den gamla försvarsorganisationens ingenjörstrupper skulle troligen ha haft material i lager för att reparera bron snabbt, i motsats till dagens Trafikverk.
Försvarsnedläggningen har inte bara försämrat Sveriges försvarsförmåga. Den nationella krisberedskapen är också kraftigt försämrad, och tvivlar någon på det är det bara att titta på trafiksituationen runt Södertälje. De miljoner som det direkt och indirekt kostar varje dag motorvägsbron är stängd är ett pris att betala för att Försvarsmakten monterats ned.