Statsvetaren Urban Strandberg tror, intervjuad i Sveriges Radio 24/8, att Sverige i framtiden kan komma att köpa andra länders radioaktiva avfall i stor skala. Det är att svära i kyrkan. Sedan årtionden har det varit en knäsatt princip att Sverige blott svenska atomsopor har. Internationella avtal stadgar för övrigt att varje land har ett grundansvar att ta hand om sitt eget avfall.
Givet hur den globala handeln med vanliga sopor fungerar är det onekligen en princip att slå vakt om. I dag brukar mindre nogräknade företag, med eller utan sina hemländers goda minne, dumpa sopor i framför allt Afrika – där lika delar fattigdom och korruption nästan garanterar hälsovådligt och miljöfarligt förvar.
Att var och en ska ta hand som sitt radioaktiva avfall är på ett sätt alltså självklart. Samtidigt innebär det i värsta fall att avfallet inte kommer att förvaras optimalt. Inte alla länder har så trygga deponeringsmöjligheter som Sverige har tack vare vårt geologiskt stabila urberg. Eftersom avfallet ska förvaras säkert i tiotusentals år ställer det faktiskt hela frågan i lite annan dager – och det alldeles oavsett inställning till kärnkraft som sådan.
Med ett så långt perspektiv blir också dagens statsrättsliga förhållanden mer eller mindre irrelevanta. Fast även med ett något kortare perspektiv finns det faktiskt skäl att fundera på huruvida Sveriges och andra länders intressen råkar sammanfalla. För Sverige är det förstås relevant att inte bara vårt eget avfall förvaras på bästa möjliga sätt, utan att detsamma gäller andra staters avfall – i synnerhet när det gäller våra grannländer.
De svenska atomsoporna kommer förmodligen att förvaras i Östhammar, vars befolkning getts kortsiktiga politiska försäkringar om att det aldrig blir fråga om andra länders avfall. Kortsiktiga eftersom förutsättningarna kan komma att förändras under kommande decennier och sekler. Samtidigt är det inte bara önskvärt, utan nödvändigt att hänsyn tas till den för tillfället existerande lolkalbefolkningens intressen.
Nu är det inte säkert att det blir något slutförvar i tiotusentals år i vilket fall som helst, ty det finns förhoppningar om att kunna återvinna bränslet (så kallad transmutation), vilket inte bara skulle ge ny energi utan också en slutprodukt med behov av kortare tid i slutförvaring. Mer resurser borde avsättas för denna forskning, samtidigt som varken den ena eller den andra möjligheten bör uteslutas. Den ekonomiska sidan är härvidlag av underordnad betydelse, samtidigt som vi lugnt kan räkna med att många länder vore beredda att betala mycket stora summor om vi kan slutförvara deras radioaktiva avfall.