Det sägs att en gång är ingen gång, men två gånger en ovana. Redan en kastad sten är visserligen en för mycket. Ändå påvisade påskdagens förnyade upplopp i Navestad att det inte handlade om spontan ilska gentemot en förvirrad dansk rasist som ville bränna koranen. Dansken ifråga – Rasmus Paludan – dök som bekant inte ens upp på söndagen och hade för övrigt inget demonstrationstillstånd. Det hade ingen betydelse. Unga män tog ändå chansen att ställa till med förnyade kravaller och attackera polisen.
Denna polis, eller rättare sagt dess ledning, tycks tyvärr varken veta ut eller in. Under påsken har vi fått oss serverade alla möjliga förklaringar på varför det gått som det gjort. Att undfallenheten var uttryck för en skicklig taktisk reträtt – varför hanteringen av kravallerna egentligen är att betrakta som en framgång. Att vandalerna i själva verket försökte mörda poliser. Att bristen på dialogpoliser orsakade den inflammerade situationen. Att upploppen på något sätt var arrangerade från utlandet.
Man har med andra ord inte en aning.
Det är allvarligt nog i sig. Fast några någorlunda säkra fakta kan vi ändå slå fast.
En är att ledarsidans teori om utsocknes ligister tyvärr får överges. Åtminstone i huvudsak är det, efter påskdagens upplopp, uppenbart att de flesta (om inte alla) våldsverkare har lokalt ursprung. Inte mycket att vara stolt över och lite överraskande, givet att i synnerhet andra delar av Norrköping, men även Navestad har blivit lugnare de senaste åren. Ett falskt lugn. Våldsverkarna finns där, det handlar om långt fler än enstaka personer och de är fullkomligt respektbefriade i förhållande till såväl polis som räddningstjänst och allmänhet.
En annan slutsats är Paludan bara varit en staffagefigur i dramat, en ursäkt för att utöva besinningslöst våld. Samtidigt som det ända från första början saknades bredare folklig uppslutning bakom kravallerna. Det senare ändå en liten tröst i sammanhanget.
Sist men inte minst måste ett misslyckande kallas för just det. Alldeles oavsett varför är det uppenbart att polisen misslyckades i sin uppgift att stävja våldet, att man bara med viss svårighet kunde värja sig själva (och tvingades till att använda tjänstevapen) samt att man genom de reträtter man begick på olika orter indirekt riskerade att utsätta den oskyddade allmänheten för stora faror.
Vi måste våga erkänna det svårsmälta. Liksom på andra håll i Sverige segrade pöbeln. Den mer eller mindre gängkontrollerade brottsligheten har åter visat att det är de som bestämmer i förorten, att gemene man inte ska räkna på polisens skydd.
Därför krävs ett mer offensivt uppträdande från samhällets sida. Innan förorterna totalsanerats från det kriminella slöddret riskerar såväl integrationspolitiken som sociala insatser att bli bortkastade.