Med pukor och trumpeter proklamerades försvarsbeslutet 2015 – den första reella upprustningen på år och dag. Fast Försvarsmakten fick bara hälften av vad dåvarande överbefälhavaren Sverker Göranson begärt. Sedan dess har försvaret fått ytterligare uppgifter, till exempel förstärkt närvaro på Gotland, samtidigt som sämre dollarkurs bidragit till materielfördyringar.
Brigadgeneral Anders Carell på FMV fruktar att det totala underskottet under tiden fram till 2020 kommer att uppgå till 30 miljarder kronor. Smaka på siffran och betänk sedan att även med ett tillskott på den summan skulle pengarna bara räcka till vad riksdagen redan bestämt. Någon större upprustning i egentlig mening blir det inte fråga om.
Att lösa de mest brådskande bristerna är närtid borde vara prioriterat. Men inte ens detta är försvarsminister Peter Hultqvist (S) intresserat av att diskutera. Han vill inte att försvarsberedningen ska ta hänsyn till detta, utan talar istället om parallella processer, där eventuella anslagsökningar i närtid i så fall ska hanteras av den så kallade försvarsgruppen – partierna bakom det senaste försvarsbeslutet.
I praktiken vill han förstås inte skjuta till mer än nålpengar. Härvidlag är han överkörd av inte bara MP, utan också finansminister Magdalena Andersson (S) och en statsminister som i vanlig ordning skjuter besvärliga frågor framför sig. Hultqvist går samtidigt i inrikesminister Anders Ygemans (S) fotspår. Båda underpresterar när det verkligen gäller.
Hans Wallmark (M) är upprörd och menar att Hultqvist saboterade möjliga samarbetsmöjligheter redan genom sitt aggressiva uppträdande under Folk och försvars rikskonferens i Sälen tidigare i månaden. Allan Widman (L) är lika upprörd han och menar att det faktiskt inte finns några hinder för försvarsberedningen att hantera också omedelbara tillskott. Slutsatsen är att regeringen helt enkelt inte vill.
Samtidigt – hur förvånande är egentligen det? Regeringen äger ju frågan. Oppositionspartierna kan försöka förhandla och vädja till allmännyttan (inte särintresset!), men om Stefan Löfven säger nej blir det inget.
Därtill är det förstås märkligt att Liberalerna hoppade av försvarsbeslutet -15 i förtid, låt vara på sakligt goda grunder, men att Jan Björklund nu samtidigt säger att han hoppas på ett bättre samarbete med Socialdemokraterna i många frågor. Låt istället försvarsfrågan vara ett varnande exempel. Det blir inte bättre så här. Inte så länge statsministern heter Löfven.