Slaget vid Verdun (formellt 21 februari - 18 december 1916) har kanske mer än något annat slag kommit att symbolisera inte bara krigets meningslöhet i största allmänhet, utan också det strategiska tänkandets sammanbrott under första världskriget. Det påstås att den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn anföll det bäst försvarade avsnittet längs hela fronten, väl medveten om hur många tyska liv det skulle kosta – men att Frankrike inte skulle kunna kosta på sig lika stora förluster, eftersom den franska befolkningen var mindre!
Riktigt så enkelt var det nu, trots allt, inte. von Falkenhayn hoppades verkligen att Frankrike skulle förblöda som nation, men det skulle naturligtvis ske till priset av så små tyska förluster som möjligt.
I själva verket avspeglade strategin en situation där generalerna sent omsider insett att det gamla kriget med stora offensiver i öppen terräng var dött och begravet – och där de förtvivlat försökte förstå vad som kommit istället. von Falkenhayn konstaterade att någon allmän storoffensiv längs hela västfronten inte var realistisk. Frankrike och Storbritannien hade prövat detta flera gånger under 1915 och nesligen misslyckats. Realistiskt nog insåg von Falkenhayn att det förmodligen inte skulle gå bättre om tyskarna försökte sig på något liknande.
Under 1915 hade Tyskland istället sökt ett avgörande i öster, men inte kommit mer än halvvägs. Trots stora framgångar i erövrad terräng, var Ryssland fortfarande en aktör att räkna med i kriget.
Vad von Falkenhayn insett var faktiskt hur mycket starkare defensiven var jämfört med offensiven, hur mycket lättare det var att försvara sig än anfalla. Hans tanke var att utnyttja detta vid Verdun, som skulle erövras genom först omfattande artilleribeskjutning och därefter en massiv framryckning innan fransmännen hunnit organisera sig. Tyskland skulle inte krossa Frankrike, men tvinga nationen till förhandlingsbordet.
Det anmärkningsvärda var att von Falkenhayn vågade anfalla ett fästningskomplex, vilket åtminstone före kriget hade ansetts närmast ointagbart. Rimligtvis måste han haft tillgång till information om den faktiska situationen vid Verdun – för befästningarna var närmast ett minne blott 1916. Fransmännen hade flyttat fästningsartilleriet till andra delar av fronten och antog sannolikt att tyskarna inte skulle anfalla i vilket fall som helst. I så fall ett gott exempel på hur riskfyllt det är att allt för självsäkert tro sig veta hur en fiende agerar.
Följaktligen var det tyska angreppet initialt också mycket framgångsrikt. Så småningom körde det ändå fast och det franska artilleriet visade sig snart vara ett lika stort problem för de tyska trupperna, som det tyska artilleriet var för de franska. Och hur listig von Falkenhayn än eventuellt varit tidigare, visade sig han nu inte vara mycket bättre än vilken tjurskallig preussisk fanjunkare som helst. Istället för att backa till bättre positioner fortgick offensivförsöken med katastrofala resultat. När britterna anföll vid Somme tvingades Tyskland dessutom omfördela sina styrkor.
Många har betraktat slaget vid Verdun som ett typexempel på skyttegravskriget. Det är egentligen fel. Eftersom båda sidor agerade offensivt och artillerielden nådde en intensitet som aldrig tidigare, visade det sig mycket besvärligt att bygga fungerande skyttegravsverk som längre norrut. Skyttegravarna sköts helt enkelt sönder nästan innan de var ens halvfärdiga. Det bidrog också till de mycket stora förlusterna i människoliv på båda sidor.
I augusti fick von Falkenhayn sparken och ersattes av kejsaren med Paul von Hindenburg, som i åtminstone detta avseende hade en mer praktisk syn på krig och successivt avvecklade insatsen. Nederlaget var ett faktum, fast frågan är om Frankrike för den skull var någon segrare. De framgångar som skördades kunde tillskrivas den relativt försiktige generalen Philippe Pétain, som delvis var ansvarig för återerövringen vid Verdun och faktiskt månade om sina soldater. Något som tyvärr långt ifrån var självklart i en tid där soldater i praktiken ofta inte betraktades som mycket mer än kanonmat.