Har Vattenfall gjort sin största förlust i Europa eller utanför Norrköping?
När Veckans Affärer år 2013 frågade professor Jonny Hylander, som studerat Vattenfall, om vilken affär som är bolagets sämsta svarade han att det står mellan kärnkraftverket Marviken och den europeiska expansionen. Sedan dess har flera miljardnedskrivningar gjorts, vardera i kostnadsordningen en Öresundsbro plus tiotals mil dubbelspårig järnväg. Och nyligen var det dags igen.
Under årets andra kvartal visade bolagets värdering av tillgångarna att bokförda värden på 30 miljarder kronor stryks. I bokslutet för år 2015 gjorde Vattenfall nedskrivningar på totalt 36,8 miljarder kronor.
Därför bör det nu vara möjligt att konstatera att Vattenfalls försök att erövra den europeiska elmarknaden är ett större misslyckande än att bygga ett kärnkraftverk på Vikbolandet som aldrig startades.
När Marviken byggdes på 1960-talet var det med motivet att utvinna uran, utöver ström. Flera anledningar gjorde att kärnkraftverket aldrig laddades utan det byggdes om till ett oljekraftverk. Något som har visat sig vara en bättre investering än tysk kolkraft och det nederländska energiföretaget Nuon. Av Nuons köpesumman på 97 miljarder har hittills 50 miljarder kronor skrivits ned.
Det höga spelet har varit möjligt tack vare den svenska vattenkraften. Vattenfall är förvaltaren av de tämjda naturkrafterna i de norrländska älvarna, en position som fåtts genom uppoffringar.
När Porjus kraftverk skulle byggas i Lule älv bar arbetarna byggmaterial flera mil över väglöst land, på sina axlar tog en man ett städ hela vägen till kraftverksbygget.
Dessa riskfyllda politiska, ekonomiska och mänskliga investeringarna har genererat stora vinster. Innan den europeiska satsningen, åren 1999 och 2000, gjorde Vattenfall en vinst på 5,5 miljarder kronor. Nu har bolaget gått från att vara statens mest säkra kassako till att inte ge någon utdelning alls.
Situationen påminner om talesättet om tre generationer företagarfamilj: Förvärvaren, förvaltaren och fördärvaren. Nu har vi nått fram till fördärvaren. Den rollen har Vattenfalls ledning och borgerliga såväl som socialdemokratiska regeringar tagit. Under statsminister Göran Persson (S) köptes kol- och gasbolag. Och Alliansregeringen styrde vid tiden för Nuonaffären.
Den sista tiden har politiker av olika färger talat mycket om att värna svenska värderingar, men finns det ingen som känner sig kallad att rädda de nedärvda svenska värdena i Vattenfalls tillgångsportfölj? Tas inte ansvar kan det gå som med Marviken, att bara skalet står kvar. Och då är Marviken ändå den bättre investeringen.