Liberalernas partiledare Jan Björklund vill ge äldre med hemtjänst rätt att få sin mat lagad i det egna hemmet, ett budskap som han återupprepade i Sveriges Radios P1-morgon under torsdagen. Måltiderna är höjdpunkterna på dagen för en äldre som lever ensam, beskrev Björklund. Och nog fångar han ett i högsta grad verkligt problem när han beskriver ensamheten bland äldre.
Björklunds bild av lösningen är tilltalande. Hans så kallade laga-mat-garanti ska ge hemtjänsten mer tid hos den äldre – mer tid för att laga mat, mer tid för att äta maten tillsammans och mer tid för att umgås. Eller för att använda Jan Björklunds ord: ”En rejäl stund att sitta och tala med den äldre.”
Björklunds laga-mat-garanti är dock ännu ett exempel på en situation där vi talar om mat men egentligen menar omtanke, medmänsklighet eller uppmärksamhet. Det är därför som äldres mat är ett så känsligt och politiskt laddat ämne, något som blev tydligt när ett äldreboende i Jämtland serverade korv med bröd på nyårsafton år 2016. En händelse som blåstes upp till närmast en nationell skandal. Likaså ledde det till stor upprördhet över hela landet när dementa i Trelleborg gavs filmjölk till middag.
Björklunds laga-mat-garanti är en åtgärd som ska garantera medmänsklighet. Men är det främst lagstiftarens uppgift att garantera den? Vilket ansvar har medmänniskorna?
Att det offentliga tar ansvar från dagis till äldreboende visar vilken positiv syn svensken har på staten. Men elefanten i rummet är ansvarsfördelningen mellan det offentliga och familjen.
Ofta är ryggmärgsreflexen hos politiker – mer eller mindre oavsett partifärg – att föreslå att det offentliga flyttar fram sina positioner inom vård, skola och omsorg. En utveckling som leder till en större stat.
Jan Björklunds laga-mat-garanti ska finansieras av skattebetalarna, som får se skatten öka ju fler sociala investeringar som staten ska stå för. På det här sättet kan familjens och andra närståendes möjligheter att hjälpa äldre minska – ju mindre pengar medborgarna får kvar efter skatt ju mindre tid kan de lägga på annat än arbete.
I ett avseende är dock systemet effektivt. Om det offentliga tar ett stort ansvar för vård, skola och omsorg så blir inte människor lika beroende av varandra. Det här lär tilltala svensken som högt värderar individuellt oberoende. Ingen ska låsas fast vid oavlönat hemarbete eller behöva vara beroende av andras goda vilja. Den inställningen sätter dock olyckligt bilden av att omvårdnadens alla sidor är ett jobb. Till och med att sitta ner och tala med en äldre kan på det sättet ses som ett arbetsmoment och inte som en värdefull stund för att umgås.
Balansgången mellan det offentligas och en familjs ansvar är svår. Alla har inte nära anhöriga som kan hjälpa till. Många har svårt att få ihop vardagspusslet. Och systemet ser ut som det gör.
Vi bör dock undvika att enbart se äldres ensamhet och omvårdnad som en fråga för politiker. För det är inte bara hemtjänsten som kan laga mat.