Åtalet mot den tidigare bagaren Joe Koutani kan göra vem som helst upprörd. Här har vi en medborgare – invandrad från Libanon – som gör allting rätt. Som utsätter sig själv för risker genom hemligt samarbete med polisen.
Och som tack får det svenska åklagarväsendet efter sig.
Som det går att läsa i nyhetsartikeln på NT.se hjälpte Koutani polisen under två års tid med uppgifter som bland annat kunde avslöja en narkotikagömma – i hans eget bageri. Brottslingarna förstod ingenting, samtidigt som Koutani naturligtvis tog risker.
Dessutom gjorde han personligen sitt bästa för att dämpa känslorna under påskupploppet i Norrköping förra året, genom att köra ut alla ur sin lokal och stänga.
Ändå valde åklagaren att åtala Koutani för grovt vapenbrott, eftersom han (enligt åklagaren) inte tillräckligt snabbt meddelat polisen att han, av en ökänd yrkeskriminell, tvingats förvara vapen, ammunition och sprängmedel. I själva verket tog Koutani en stor risk genom att kontakta polisen över huvud taget. Nu bestraffas han i praktiken för sitt civilkurage.
Efter nästan fem månader i häkte frikändes Koutani naturligtvis av tingsrätten, som i sitt domslut konstaterar att han är "en god samhällsmedborgare utan avsikter att begå brott för egen del. Tvärtom har framkommit att han bidragit till att stävja brottsligheten."
Bra, men ändå var olyckan redan ett faktum – för nu var hans identitet röjd och Koutani tvingades flytta till hemlig ort med familjen. Polisens personskyddsgrupp agerade snabbt och effektivt, medan åklagaren inte ger sig utan har bestämt sig för att överklaga den friande domen till hovrätten. Fram tills dom avkunnas befinner sig därmed hela familjen i ett limbo.
Det hela är upprörande eftersom Koutani uppenbarligen inte haft brottslig avsikt. Det i sammanhanget relativt måttliga dröjsmålet tills han vände sig till polisen kan förklaras med naturlig rädsla.
Men händelserna är också upprörande eftersom åklagaren i praktiken motarbetar polisen – som fick en viktig uppgiftslämnare röjd. Vad alla då lär sig är att det kan vara farligt att försöka dra sitt strå till stacken i kampen mot den organiserade brottsligheten, eftersom man själv riskerar att oförskyllt råka illa ut.
I en situation där det är svårt nog att hitta uppgiftslämnare, där vittnen inte vågar framträda och där vår strafflagstiftning fortfarande är otillräcklig, där väljer åklagaren att agera helt på tvärs med det polisiärt önskvärda. Kanske krävs lagändringar, som skyddar för polisen viktiga personer från sådana åtal i framtiden.