Ibland blir det fel, även när det var rätt tänkt. "Det är en mycket oroväckande våldsspiral som pågår", säger polisens förundersökningsledare Jan Staaf, efter den senaste tidens skottlossningar i Norrköping. Samtidigt säger ett vakthavande befäl att "det här är en isolerad händelse så det finns ingen anledning till oro" efter att en port beskjutits på Smedjegatan.
Hur ska man ha det?
Nu förstår de flesta förstås ungefär vad som menas och allmänheten ska inte känna någon oro för att gå ut på stadens gator. Åtminstone inte mitt på dagen. Åtminstone inte just där, för blixten slår väl inte ner på samma ställe två gånger?
Att polisen med sedvanlig jargong vill lugna allmänheten, kan emellertid slå bakut. Liksom när polisen säger sig ta krafttag mot brottsligheten, men till synes lite händer.
Det är knappast så att gängvåldet i Sverige minskar, trots alla verkliga eller i varje fall påstådda satsningar. Man kan diskutera varför. Ibland beror det nog på eftersläpning, såväl vad avser direkta polisiära insatser som ändrad lagstiftning. Det är till exempel först nu regeringen tagit initiativ till en ny brottsbalk. Den gamla ministären Andersson gjorde ofta ingenting, i varje fall inte förrän journalisternas frågor började bli lite för närgångna. Och att Magdalena Andersson företrädare sköt allting framför sig minns vi ju. Delvis är det alltså det löfvenska arvet Ulf Kristersson nu tvingas försöka städa upp.
Skottlossning är hur som helst alltid allvarligt, oavsett omständigheter, för en kula träffar alltid något – eller någon. Oavsett om detta var tanken eller inte. Just därför är det särskilt viktigt att bekämpa just denna brottslighet.
Polisen i Norrköping gör nog vad den kan. Fast det finns också skäl att ställa ett antal frågor till högre instanser. Till exempel undrar kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) var de utlovade 150 poliserna tagit vägen. Kommunala ordningsvakter är inte något riktigt alternativ och, som Jarl konstaterar, är det absurt att skattebetalarna ska tvingas betala två gånger. Först för polisen och sedan ordningsvakter.
Det allra värsta är dock något annat. Nämligen att de kriminella uppenbarligen inte är rädda, åtminstone inte för ordningsmakten. Flera kvällar i rad inträffar olika vapendåd och man skulle ju kunna inbilla sig att våldsverkarna redan efter de första skulle välja att ligga lite lågt, åtminstone några veckor eller månader. Fast så är uppenbarligen inte fallet.