Ibland kan det räcka med ett rykte för att den även vanligtvis ganska turbulenta Norrköpingspolitiken ska riskera att spåra ur. "Det är vansinne att lägga ner fritidsgårdar i detta läge där gängkriminella rekryterar allt längre ner i åldrarna" ryter Vänsterpartiets gruppledare Nicklas Lundström, trots att han ju faktiskt inte vet vad det är som kommer att föreslås.
Dessutom går det att ifrågasätta huruvida fritidsgårdar alltid har den undergörande effekt mot ungdomsbrottslighet som ofta påtalas. Vissa hävdar rentav att desamma kan fungera som en inkörsport för brottsliga kontakter, åtminstone om de är illa skötta.
Så är förhoppningsvis aldrig fallet i Norrköping. Och dessutom går det i och för sig att förstå Lundströms ilska om den berodde på att fritidsgårdar i utsatta områden skulle läggas ner. Fast i själva verket är det nog snarare tvärtom.
Ordföranden i kultur- och fritidsnämnden Päivi Johansson (M) vill inte presentera några detaljer förrän ett färdigt förslag att ta ställning till föreligger, men medger att man har ett sparbeting som också kommer att påverka fritidsgårdarna. Till exempel genom minskade öppettider, men kanske också nedläggningar.
Fast det blir inga allmänna nedskärningar, utan riktade besparingar. "I socioekonomiskt 'bra' områden är det bara 10 procent av barn och ungdomar som besöker fritidsgårdar varje vecka" konstaterar Johansson. Då förstår vi att det rimligtvis främst är där som det väntar besparingar. Däremot kan det alltså bli ytterligare satsningar i utsatta områden, där besöksfrekvens och behov är större.
Det finns alltså ingen anledning att oroa sig alltför mycket, fast på ett annat sätt kan omfördelningen ändå leda till principiella frågor – lite på samma sätt som när det diskuteras huruvida barnbidraget bör gå även till "välbeställda". Kommer Medelsvensson att acceptera hur skattepengarna inte nödvändigtvis kommer deras egna familjer till del?
Det är ändå stor skillnad på generella bidrag och sociala verksamheter som fritidsgårdar. Desamma utnyttjas alltså högst varierat och alla skattebetalare bör naturligtvis först och främst kräva att pengarna används där de gör störst nytta. Behoven är störst i "svaga" områden och i vilken utsträckning fritidsgårdarna då dessutom kan fungera som en indirekt brottsbekämpning är mycket vunnet.
Därtill bör fritidsgårdar om möjligt samarbeta mer med civilsamhällets föreningar. Ett utmärkt exempel på vad man skulle kunna kalla spontana satsningar är nattfotboll, som gett många ungdomar en meningsfull fritid utan att det skapat stora byråkratiska kostnader.