Hon var den bästa statsminister Sverige aldrig haft och en dröm som socialdemokratisk partiledare. Det var åtminstone så bilden av Margot Wallström okritiskt kolporterades i medierna. Till sist blev hon utrikesminister. Och bilden av Wallström krackelerade.
Nog för att hon satt Sverige på kartan! Nyligen topplistades hon till exempel av den amerikanska tidskriften Foreign Policy, som en viktig global tänkare. Fast på samma lista återfinns Rysslands president Vladimir Putin och Saudiarabiens försvarsminister Mohammed bin Salman Al Saud.
Vad Wallström kan är konsten att väcka uppmärksamhet. Senast genom att antyda att Israel genomför utomrättsliga avrättningar. Något som fått såväl Israels ambassadör Isaac Bachmann som premiärminister Benjamin Netanyahu att protestera kraftigt.
Redan genom att erkänna Palestina gjorde sig Sverige automatiskt till Israels (och indirekt USA:s) ovän. Ett medvetet val, som Wallström gjort lite för att reparera. Lika anmärkningsvärt är att hon alldeles på egen hand också lyckades sabotera de potentiellt positiva effekterna av erkännandet: bättre relationer med arabvärlden. Utrikesministern gjorde det genom sina hårda uttalanden om Saudiarabien, vilket fick den nye kung Salman att slå tillbaka. Under förödmjukande former fördömdes hon av Arabförbundet (ett beslut som det av Sverige erkända Palestina också ställde sig bakom). Medan det militärindustriella så kallade Saudiavtalet gick i stöpet har Sverige lyckats med konststycket att uppnå dåliga relationer till båda sidor i Palestinakonflikten – sannolikt med ödesdigra möjligheter för Sverige att ta plats i FN:s säkerhetsråd (om det nu är något att eftersträva).
Väl att lägga märke till: Medan Wallström varit osaklig i sin kritik av Israel kan vem som helst hålla med om att Saudiarabien är en stat styrd enligt medeltida principer. Det dög dessutom att ifrågasätta Saudiaavtalet av principiella skäl. Men det senare hade varit möjligt att avveckla under för Sverige mindre skadliga former. Framför allt har Wallström inte tagit konsekvenserna av sin egen utrikespolitik och genom sin egen retorik motarbetat densamma.
Även när hon både haft rätt i sak och retorik har det på något sätt blivit fel. Utrikesministern gjorde rätt som i hårda ordag kritiserade Ryssland för angreppet på Ukraina och dess aggressiva uppträdande mot sina grannländer – inte minst Sverige. Fast hon förstörde mycket genom påståendet att ”här är svenskar för första gången på allvar rädda!” Sakligt tveksamt och framför allt ett erkännande av att den ryska utrikespolitiken gjorde oss rädda. Vilket var precis vad Kreml ville uppnå.
Tungan kan slinta också på erfarna politiker. Men det har blivit alldeles för många gånger i Wallströms fall. Istället för ministären Löfvens främst lysande minister har hon blivit en belastning för Sverige. Vi behöver helt enkelt en bättre utrikesminister.